söndag 25 juni 2017

Om fjärdingsmän, del 1

Fjärdingsman eller fjärsman är kanske för många en lustig landsbygdspolis tack vare Åsa-Nisse, men jag ska göra ett försök att reda ut begreppet lite grann.

Fjärdingsman var i Sverige länge ett lokalt förtroendeuppdrag, men utvecklades i slutet av 1800-talet till en lägre statlig tjänst, oftast på deltid. Benämningen fjärdingsman har sitt ursprung i häradets indelning i fjärdingar, alltså ansågs en lämplig bemanning vara fyra stycken i varje härad. Namnet finns belagt i skrift sedan 1500-talet, och fjärdingsmannens sysslor finns reglerad i svensk lag sedan åtminstone 1600-talet. Från början tillsattes alltså en fjärdingsman i varje fjärdedel av ett härad, men från 1850 kom det normala i stället att bli en fjärdingsman i varje socken. Om socknen var stor kunde dock två eller ännu flera fjärdingsmän tillsättas. De tillsattes av sockenstämman, efter 1862 av kommunalstämman, för en tid av minst tre år och avlönades med en ganska ringa ersättning, ibland enbart in natura från sockenmagasinet. Ofta sköttes fjärdingsmansuppdraget vid sidan av ett ordinarie yrke. År 1925 likställdes de med polismän, och först från 1948 fick de formell polisutbildning. År 1954 ersattes benämningen fjärdingsman med titeln poliskonstapel, och med polisväsendets förstatligande i mitten av 1960-talet avskaffades fjärdingsmannasysslan helt.

Fjärdingsmännen skulle tjänstgöra som polismän, avge rapporter om brott m.m. till länsmannen eller kronofogden samt hjälpa till med indrivning av skatter och avgifter. Fjärdingsmannen hade inte någon rätt att utöva självständig verksamhet i polisärenden utan hans åligganden var mer att ombestyra verkställighetsåtgärder. Denna mellanställning i socknen, att vara kronans handräckning samtidigt som de avlönades av den allmoge som de också skulle övervaka kunde emellanåt bli en besvärlig balansgång. Fjärdingsmännen rekryterades dessutom ofta bland småfolket, många hade tidigare varit soldater, och knappast bland storbönderna, vilket inte gjorde förhållandet bättre.

Fjärdingsmannens enda egentliga uniform var skärmmössan. Att ge sig på en fjärdingsman under tjänsteutövning var ett allvarligt brott. Det finns otaliga historier från de gamla lantmarknadernas tid som beskriver hur fjärdingsmän blivit blåslagna av överförfriskade marknadsbesökare. I detta sammanhang spelade skärmmössan en viktig roll. Skulle man nödvändigtvis bråka med fjärdingsmannen gällde det att först se till att han fick av sig mössan. Mössan var alltså ett bevis på att han tjänstgjorde.

Två av mina anor har varit fjärdingsmän. Dels farmors farmors farfars morfar Jan Jansson, född 1738, som var bonde och senare även fjärdingsman i Skälby, strax norr om Enköping i Vårfrukyrka socken. Jan var fjärdingsman åtminstone från 1778, då han tituleras bonde och fjärdingsman i dottern Stinas födelsenotis, och förmodligen till sin död 1801 eftersom han benämns just fjärdingsman i dödsnotisen.
Den andra fjärdingsmannen var farfars mormors morfar Jonas Forslund, född 1761, som tjänstgjorde i Tierps socken. Jonas fick ett innehållsrikt men relativt kämpigt liv, som är värt ett eget kapitel. Mer om honom lite senare alltså.

måndag 22 maj 2017

Kyrkvärd - ett ämbete med anor

När jag läser i kyrkböckerna om mina förfäder, är det inte speciellt ovanligt att man förutom bonde även hade en annan titel - kyrkvärd. Men vad gjorde då en sådan?

Kyrkvärdens uppgift var inte att stå som värd vid kyrkdörren utan snarare att försvara, förvalta, vårda, skydda och ta ansvar för församlingens kyrka, dess inventarier och andra tillgångar. Kyrkvärdens uppgift är lika gammal som kristendomen, och dess uppgifter var reglerade redan i de gamla landskapslagarna.

Under medeltiden och några århundraden framåt hade kyrkvärdarna alla de funktioner som numera fördelas på kyrkoråd, kyrkokassa, kyrkvaktare, kyrkogårdsföreståndare, bostadsvärdar och kyrkvärdar.
Kyrkvärdarna hade ofta också en ringa avlöning för sitt arbete.

De kyrkvärdar jag hittat i släkten är följande:

Fm mf ff ff Anders Jonsson. Bonde och kyrkvärd i Årdala i Södermanland fram till sin död 1822.

Mf fm ff ff mf f Mikael Andersson i Försäter i Österlövsta. Kyrkvärd enligt sonens födelsenotis år 1680.

Mm mf ff fm mf Anders Ersson i Slumsta i Skepptuna. Kyrkvärd till sin död 1722.

Mm mf ff mf ff Olof Ersson i Klinta i Börje. Ur dödsnotisen: "1733 begrofs kyrkowärden Olof Ersson i Klinta".

Mm mf mm mm ff Olof Jönsson i Nyby i Stavby. Kyrkvaktare enligt sin dödsnotis 1737.

Mm mm mf ff ff ff f Per Staffansson i Persbylånga i Tegelsmora. Står omnämnd som kyrkvärd i Tegelsmoras kyrkliga räkenskaper åtminstone år 1616, 1617 och 1618. Per Staffansson är alltså 13 generationer bort från mig räknat, och är en av mina mest avlägsna kända anor
.

fredag 3 mars 2017

Det västgötska mysteriet – jakten på fäderneslinjen går vidare

Det var ett tag sedan sist jag skrev här. Under den tiden har ett jubileum passerats; den 19 februari var det 100 år sedan min farfar föddes, en av världens snällaste människor.

Jakten på hans förfäder går dock vidare. På det raka fädernet har det tagit stopp onödigt tidigt, eftersom min farfars farfars far är okänd. Jag har tänkt att med lite pusslande och detektivarbete (och kanske lite tur) ska nog det här gå att lösa i alla fall. Tack vare att två tremänningar till pappa har DNA-testat sig (se
100-årig släktgåta avslöjad), har jag fått ett antal matchningar på FamilyTreeDNA som säkerställt är ifrån min farfars fars sida. Flera av dem har väl utredda släktträd, och överraskande många har släkt nästan uteslutande i Västergötland. Eftersom min släkt övervägande kommer från norra Uppland, kändes det lite udda att upptäcka så mycket västgötar samlade på samma ställe. Misstanken började komma att det kanske är på just farfars farfars sida de kommer in.

En finess med att leta anor på det raka fädernet är att det finns ännu ett verktyg att ta till: Y-DNA, som ju enbart ärvs från far till son. Jag har länge varit ensam på en egen gren på Y-DNA-trädet, inom haplogruppen I-M253. Den som har legat närmast hittills har en uppskattad tid på 2700 år sedan våra grenar möttes. Men så en dag nu i februari kom en Y-matchning med genetic distance på noll, dvs det finns ingen skillnad i mutationer på Y-kromosomen. Detta betyder att vår gemensamma förfader förmodligen finns inom intervallet 300-1200 år, vilket eventuellt skulle göra det möjligt att faktiskt kunna söka efter en gemensam koppling i skriftliga källor. Den unika kvist på Y-trädet som vi befinner oss har fått beteckningen I-Y11887.

Jag tog förstås kontakt med denna matchning och frågade var denna persons fädernelinje härstammade från. Jag visste nästan svaret innan det kom: Västergötland. Faktum är att personen tillhör en stor och aktiv släktförening med väldokumenterad forskning. På fädernet kommer man tillbaka så långt som till 1500-talet.

Det som pågår nu är att företaget Yfull tolkar min matchningspersons data från Y-DNA-testet på djupare nivå genom att analysera STR (short tandem repeats), som är korta sekvenser av DNA (t.ex. TATT) som repeteras. Sannolikheten att två personer har samma antal repeterade sekvenser är väldigt liten, och skillnaden i antalet antas vara proportionellt mot avståndet i släktskap.

Om det skulle visa sig att vår gemensamme förfader föddes för 500 år sedan eller senare, börjar grävandet på allvar. Jag lovar att återkomma med uppdateringar i frågan framöver.

lördag 24 december 2016

Tragedin vid Sagån och lite mer om det pommerska kriget

Carl Olsson Solberg nämnde jag, närmast i förbigående, i inlägget om det pommerska kriget (se Potatiskriget). Carl, som är min farmors farmors farmors farfar, bodde i Tärna socken som ligger i Uppland men i Västmanlands län, mellan Sala och Fjärdhundra. Sockengränsen i väster utgörs av Sagån, som också i flera mil utgör gräns mellan landskapen Västmanland och Uppland. Just Sagån kom att utgöra plats för en dramatisk händelse i Carls liv. Mer om det längre fram.

Jag gav mig själv en bok i förtida julklapp, en mycket intressant skrift om Rotesoldaterna i Tärna, skriven av Carola och Hans Karlsson. De har gjort en fullständig kartläggning av samtliga soldater i Tärna socken, samt beskrivit soldaternas liv och förutsättningar i ett pedagogiskt och lättläst format. Boken gav mig inspiration att ta en närmare titt på Carl Olsson Solberg, som föddes 1728 i Åby soldatstuga i Lista i Södermanland, där fadern var soldat. Hur och varför han hamnade i Tärna är oklart, men 1754 blev han antagen som soldat i Väsby kompani i Västmanlands regemente, dit Tärnas soldater hörde. Då går han under efternamnet Berg, som då var soldatnamnet i Norr Hovberga rote. Året efter gifte han sig med Anna Persdotter, och de kom att få sju barn tillsammans.

Liksom för förfadern på mormors sida Carl Ekholm, som tillhörde Upplands regemente, kom sommaren 1757 att innebära en omvälvande händelse för Carl Berg. Sverige går med i kriget mot Preussen, det Pommerska kriget, och båda regementena blir beordrade att åka över till Svenska Pommern. Västmanlänningarna är först ut, och skeppas från Dalarö i juli. Upplänningarna får istället avgå från Stockholm, vilket man gör i augusti.

Det finns inga anteckningar om att Carl Berg var med om några strider i Pommern, men 1758 antecknades att han var ”Sjuk i Bergen”. Med största sannolikhet menas Bergen auf Rügen, som är den största staden på ön Rügen och som var svenskt mellan 1648 och 1814. Sjukdomar var väldigt vanligt bland trupperna och skördade många offer, men Carl överlever. I generalmönsterrullan för 1760 står att han begär och får byta namn till Solberg. Förmodligen kommer tillägget av gården Solbo, som tillsammans med Norr- och Sör Hovberga bildade den rote som Carl representerade. Solberg kom att bli rotens soldatnamn de kommande 100 åren, innan nästa byte till Håfberg.

Efter freden i maj 1762 skickas regementet hem till Sverige, men Carl blir möjligen kvar ett år till eftersom det i mönstringsrullan för det året står att hans plats var vakant. En hel del svenskar blev kvar i Pommern på grund av sjukdom eller fångenskap, och så kan även ha varit fallet för Carl. 1763 är han iallafall tillbaka på hemgården, till stor lycka för familjen.

Så till den ödesdigra fredagen den 20 december 1776. Föreberedelserna för jul var i full gång i Hovberga. Carl Solbergs son Carl Carlsson är då 13 år, och han och hans lillebror Anders som ska fylla 12 på juldagen, får i uppdrag att gå i ett ärende till sin morbror soldaten Göran Främst som bor på andra sidan ån i Österby och Kumla socken. Det är ingen lång promenad, bara cirka 2,5 km, och pojkarna har säkerligen gått den här sträckan många gånger förut. Men den här gången går det riktigt illa. Isen brister och Anders klarar inte av att ta sig upp, utan drunknar bara fyra dagar före julafton och fem dagar före sin födelsedag. I kyrkboken framgår föräldrarnas sorg med största tydlighet:
Han har allt från födseln warit af Gud begåvad med god hälsa, och warit föräldrarna till fröjd och glädje. Kunde sin Christensdom och läste väl i och utan bok... Drunknade till sina föräldrars stora sorg och jämmer.

Efter denna händelse bodde Carl Carlsson kvar i Hovberga några år innan han flyttar cirka 20 km söderut till Sparrsätra norr om Enköping, där han går i sin faders fotspår och blir antagen som soldat, men han försörjer sig även som både skomakare och skräddare. Carl Carlsson Sparr är min farmors farmors farmors far.
Litteratur:
Rotesoldaterna i Tärna, Carola och Hans Karlsson.
Generalmönsterrullor
Kyrkböcker i Tärna och Sparrsätra

fredag 2 december 2016

Gulamåraviten, en legend bland uppländska spelmän

Så vem var då denne Jan Ersson, född 1799 i Gålarmora i Valö där hans släkt bott i flera generationer?
Förutom att vara skattebonde i Gålarmora, blev han också en känd och beryktad spelman. Han kallades ofta för Gålarmora-Viten eller Gulamåraviten. Namnet sägs han ha fått för att han på sina spelmansfärder alltid skall ha åkt efter en vit häst. Många sägner finns om Gulamåraviten och hans spelande. Som nyckelharpsspelare besegrades han av sin samtida Byss-Calle (som för övrigt också är en släkting, se tidigare blogginlägg:
Byss-Calle) men som trollkarl var Gulamåraviten vassare.


Det finns en skröna om honom som berättar hur en trollkunnig person bland åhörarna på ett bröllop började ta av strängarna på Vitens harpa. Viten kunde inte få strängarna att ljuda, fast de var kvar på harpan. När han förstod vad som låg bakom, tog han fram något ifrån bröstfickan och lade innanför stövelskaftet. Sedan kunde inte den andra trolla längre, och Viten kunde spela så knappar och spännen slets från åhörarna.

En annan skröna berättar om hur Gulamåraviten skulle spela på ett bröllop i Lövsta med Byss-Calle. De hade kommit överens om att inte trolla för varandra. När de stod beredda att klämma i med brudmarschen på sina nyckelharpor gick dock taglen på Byss-Calles stråke ett efter ett och till slut allihopa. Byss-Calle låtsades dock som ingenting och tog upp en ny stråke ur stövelskaftet. Nu gick allt bra tills de kom till bröllopsgården. Här sprang bassträngen på Byss-Calles harpa rätt vad det var, trots att han hade bytt den strax innan bröllopet. Byss-Calle låtsades som ingenting och fortsatte spela på de andra strängarna, men rätt vad det var så sprang Gulmåravitens harpa i tusen bitar - Byss-Calle hade gett igen med Gulmåravitens egen medicin. Gulamåraviten blev emellertid rasande, och sprang upp och slog ihop händerna framför Byss-Calle, som nu blev alldeles stel och inte kunde röra ett finger. En av gästerna av tvungen att hjälpa Byss-Calle att få fram en liten flaska han hade i sin ficka, och ge honom en droppe av det. Sedan kryade Byss-Calle på sig. Därefter fick Byss-Calle spela ifred, för Gulmåraviten hade blivit av med sin harpa, och gav sig av från bröllopsgården och kom inte tillbaka.

Gulamåraviten lär ha dött under ett bröllop i Håkansbo 1846, endast 47 år gammal.
Så här lyder sägnen om hans frånfälle:
Finalen vid Håkansbo gästabud.
Liksom mången annan trollkunnig person fick även Gålarmora-Viten en hastig död. Detta satte rykten i omlopp, att han bringats om livet med s.k. trollskott. Det inträffade på ett bröllop vid Håkansbo gästgivargård i närheten av Lövstabruk. Därom har ett ögonvittne berättat.

Natten innan det hände, säger sagesmannen, voro Jan Ersson och jag rumskamrater. Vid midnatt hörde jag honom med svag röst ropa: ”Mor!" Så ropade han en gång till med något högre röst. Ingenting hände. Men tredje gången han ropade flög dörren upp med fruktansvärd kraft.
Dagen därpå tog Viten sin harpa och for till Håkansbo för att spela på bröllopet. Där fanns en bekant till honom, som hade en butelj extra starkt hembränt brännvin, vilket han ville att Viten skulle smaka av. Denne satte då buteljen till munnen och drack ur hela dess innehåll i ett enda andetag, varpå han leende satte sig att spela. Sällan har så vilda och hetsiga toner förnummits som de vilka då framsprungo ur hans harpas strängar. Men plötsligt brusto alla strängarna på en gång och Viten segnade död till golvet.

Det finns en del låtar som anges vara efter Gulamålaviten, bl.a. ”Brudmarsch efter Gulamålaviten”. Noter finns på http://www.folkwiki.se/Musik/1124

tisdag 15 november 2016

Valö - mer än en mast


I serien om anonyma socknar i Uppland är nu turen kommen till Valö. Socknen ligger i Östhammars kommun i den nordöstra delen av Uppsala län och hade 622 invånare år 2000.

Avsaknaden av en större centralort bidrar till anonymiteten, liksom i det tidigare exemplet med Morkarla. Största ort är Valö kyrkby. Andra orter är Rovsättra, Annö och Vamsta. I socknens västra del ligger Vigelsbo gruvor. I denna del av socknen gick Norrmon-Vigelsbo-Lövstabruks järnväg, vilket var en nordgående sidolinje från Dannemora-Hargs Järnväg. På järnvägen fraktades järn från bruket i Lövstabruk samt malm från Vigelsbo gruvor. Järnvägslinjen kan fortfarande skönjas genom bankar i den skogiga terrängen.
Valö socken består till största delen av mindre, flacka dal- och slättbygder, omgivna av vidsträckt, småbruten skogsmark. Den tornlösa stenkyrkan härrör troligen från 1400-talet.

Även om Valö för vissa kanske bara är en plats dit man skulle ratta in radiomottagaren (den 331 meter höga Valömasten står i närheten av Pålsmora), så finns det godbitar i trakten.
I socknen tillverkas nämligen nuförtiden en riktig delikatess. På Gullspira gård (som egentligen heter något så oromantiskt som Pålsmora 3) i den sydvästra delen av socknen, tillverkar man kanske den bästa getosten som går att hitta i den här delen av världen. Denna lilla snöbollsliknande färskost är definitivt värd en omväg för att få tag på. Uppsalabor kan finna den på Ostboden i Saluhallen.

I Valö har det funnits släkt på min morfars sida. Morfars mormors farfar Erik Jansson föddes 1794 i Uckerö, som ligger ca 1,5 km öster om Valö kyrka. Erik är äldste sonen till Jan Ersson och Anna Jansdotter, båda Valöbor sedan många generationer tillbaka. Anna dör i halsfluss när Erik bara är 6 år gammal. Det är Eriks yngre broder Jan Jansson som så småningom tar över gården i Uckerö. Erik flyttar istället en bra bit med den tidens mått mätt, till Månkarbo i Tierps socken, där han tjänar som dräng i några år innan han 1823 gifter sig med Stina Matsdotter från Väster-Ensta nära Tierps kyrka och flyttar till hennes föräldragård. 1829 flyttar de till Månkarbo och en egen gård. Stina dör sedan endast 25 år gammal i frossa, fyra dagar efter hon fött parets tredje barn. Året efter denna tragiska händelse gifter Erik om sig med Maja Persdotter. Maja föddes i Bondebo i Tierps socken, och har tjänat som piga på några olika platser i trakten innan hon blir styvmor till Eriks nu enda kvarlevande barn och så småningom mor till deras två gemensamma barn Per och Anna Kajsa. Per Ersson föds 1833 och är min morfars mormors far.

Om vi följer släkten bakåt i tiden istället, så finner man att Erik Janssons mormors mor Margareta Jansdotter kom från Vamsta i Valö. Hennes bror Per Janssons sondotter Anna Matsdotter gifter sig med en annan Erik Jansson, en bonde från Gålarmora i nordvästra delen av socknen. Deras äldste son Jan Ersson föds 1799 i Gålarmora och är alltså fyrmänning med min förfader Erik Jansson. Han kom att bli en av de mest mytomspunna spelmännen i Uppland. Mer om honom vid ett senare tillfälle.

Tilläggas kan att  mitt släktskap till Valö är bekräftat genom DNA. Erik Janssons far Jan Erssons dotter Anna från hans andra äktenskap är farfars farmor mor till en matchande person på FamilyTreeDNA.
Några platser i Valö i nordöstra Uppland



söndag 6 november 2016

Ur farfars fars dagbok - del 3: Allhelgonahelg

Alla helgons dag flyttades 1952 från söndagen till den lördag som infaller mellan 31 oktober och 6 november och blev då samtidigt allmän helgdag. Allhelgonadagen infaller däremot alltid 1 november.
År 1905 var det alltså fortfarande söndagen som gällde som kyrklig högtidsdag. Vad passar då bättre än att redovisa ytterligare några rader från farfars fars dagbok. Alla dagar hände det inte så mycket att rapportera om, vilket kanske kan stämma än idag.

Söndag d 29 Oktober är jag hemma. Måndag å tisdag 30-31 Oktober gjorde vi varjehanda. Onsdag d 1 Nov – Torsd d 2 Nov mins jag ej så noga. Fredag och lördag d 4 Nov 1905 tröskade vi slut med gärdskornet. Allhelgonasöndag d 5 Nov är jag hemma. Måndag d 6 Nov var till Myrbotten och började på att göra en kolkoja. Arvid var hem till Bultebo och hjälpte far sin tröska. Tisdag d 7 var jag äfven sta på kolkojan Arvid var då med. Det var ett drygt arbete med den der kojan för jag måste bära varje bit fram.

Onsdag d 8 Nov var Arvid och Gottfrid ut på Tobo ängarne efter litet nyvälle som vi har haft kvar under både snö och regn så det var surlit. Jag var hemma och slaktade ett par lammungar. Torsdag d 9 var jag på marknan och skulle sälja lammen men dom var magra så jag fick ej mera än 50 öre kilo för dem. En måste jag bjuda ut på hemvägen och sålde dem vid Torslunda.

Imorgon d 10 nov om vi har helsan skall vi tända på å kola vid Myrbotten. Fredagen d 10 nov tände vi på å kola vid Myrbotten. Sörstu Jan skall kola åt oss der. Lördag d 11 kastade vi 14 tunnor grofkorn andra varfvet och bar opp på bovind. Om nätterna ligger jag vid Myrbotten. Idag söndag d 12 är jag hem ett litet tag, eljest är jag vid Myrbotten för mylan är i värsta laget.