söndag 31 augusti 2014

Ekeby by


Ett utflyktstips kommer här, även om sommaren börjar lida mot sitt slut: Ekeby by, precis innan (öster om) Vänge, ungefär en mil väster om Uppsala vid riksväg 72. En unik bybildning från medeltiden och väldigt pittoresk. Kaffeserveringen verkar hålla på t.o.m. 14 september i år enligt Vänge Hembygdsförenings hemsida: http://www.hembygd.se/vange/

Olof Hanssons Malmsten nämnde jag förut, han som var från Malma. Hans hustru Greta Carlsdotter Ekholm föddes just i Ekeby eftersom hennes far Karl Johansson Ekholm var indelt soldat i Ekeby rote och bodde på soldattorpet i Ekeby. Soldattorpet finns kvar än idag och är det lilla huset med brutet tak närmast väderkvarnen strax utanför själva bytomten. Jättekul att se att soldattorpet har blivit till en till synes mysig liten sommarstuga med vacker, lagom vildvuxen, trädgård.
 
Soldattorpet i Ekeby
 
 

lördag 30 augusti 2014

Lokala rötter


Extra kul att släktforska tycker jag det är när man har lite kännedom om de platser som anorna bott på. Och visst hade jag viss koll på delar av norduppland (där uppskattningsvis 90% av mina anor har bott) sedan tidigare, men när jag på mormors sida fick börja leta i husförhörslängderna i Helga Trefaldighets socken hemma i Uppsala, så pirrade det till ännu mer. Mormors morfars farmors farfars far Hans Persson och hans hustru Lena Persdotter bodde i Hammarby och Vipängen, deras son Olof Hansson Malmsten bodde i Vipängen och Malma, och hans son Hans Olsson Ullström bodde i Malma och Kvarnbo.

Klart är att Uppsala såg helt annorlunda ut på 1700-talet, och att Malma, Vipängen och Hammarby verkligen var byar och gårdar ute på landet. Inte riktigt som idag, när stora delar av det som tillhörde Malma ingår i stadsdelen Valsätra och de andra två är platser man svischar förbi på väg till Sunnersta eller Ultuna.

Långbacka-Jan

Min farmors farfars mormors bror var Jan Persson, mer känd under sitt smeknamn ”Långbacka-Jan”. Han föddes den 1 juni 1800 i torpet Långbacken utanför Hov i Rasbo socken och kom att bli en av Upplands mest kända spelmän och tonsättare. Han är t.ex. upphovsman till den alltjämt flitigt spelade Långbacka-Jans polska.

Det sägs att han lärde sig spela av Näcken, tre torsdagsnätter i rad under en bro vid en bäck. Långbacka-Jan var både fiolspelman och klarinettist, men särskilt hans fiolspel hade rykte om en rent övernaturlig makt. Det berättas att när han en gång spelade på ett bröllop i Alunda, börjar fram på morgonen bord och stolar att dansa och han kunde omöjligt själv lägga från sig fiolen, utan andra måste ta den av honom. Inte ens detta hjälpte emellertid, fiolen spelade alltjämt då den låg på en säng. Folket i bygden berättar att Långbacka-Jan kunde spela upp tunga lass uppför den sega Långbacken, han satte sig på lasset och spelade en sprittande polska. Hästarna fick fart och det gick i galopp uppför backen. Även Eric Sahlström har berättat om när Jan spände för en höna framför ett lass, satte sig vid vägen och spelade för hönan och den drog då lasset uppför backen som om det varit en fjäder.

Långbacka-Jan flyttade till Uppsala 1830, bildar familj och börjar mer eller mindre ett nytt liv där han mer eller mindre upphör med spelandet. Han dör den 23 februari 1880 och blir alltså nästan 80 år.

Det finns en minnessten över Långbacka-Jan uppfördes 1993 vid Långtorpet i Rasbo. En bok om Långbacka-Jan finns också utgiven.

Lästips: ”Långbacka Jan. Storspelman från Rasbo.” Av Lars Mattsson.

fredag 29 augusti 2014

”Hur långt har du kommit?”


Det är den utan jämförelse vanligaste frågan som dyker upp när man berättar att man pysslar lite med släktforskning. Det går inte att ge ett direkt svar på den frågan. Dels så grenar ju ett släktträd ut sig av naturen, så efter 10 generationer finns det över 1000 potentiella förfäder att hålla reda på, och de kommer att ligga lite olika långt tillbaka i tiden. Dels så går forskningen mycket trögare på vissa håll. Framför allt när man stöter på en fader okänd, vilket förmodligen är en släktforskares värsta mardröm. Sedan varierar det kraftigt mellan socknarna när dokumentationen börjar och hur detaljerad och lättläst den är. En annan faktor är vilken social ställning förfäderna hade. Hittar man adel eller präster kan man komma väldigt långt tillbaka i tiden ganska lätt, medan min bondsläkt kräver lite mer grävande. Undantag för vallonsläkterna, som är väldigt väl dokumenterade åtminstone de första 4-5 generationerna. För det mesta börjar det gå trögt när man försöker komma längre tillbaka än till 1700-talet.

Den näst vanligaste frågan är förmodligen ”Har du hittat något spännande?” Den frågan är enklare att svara på, för där är jag ganska säker på att de flesta släktforskare svarar ett rungande Ja! Det är väl lite därför jag skriver den här bloggen. Jag är nämligen en notoriskt dålig historieberättare, har svårt att komma ihåg detaljer i huvudet och därför kan det bli att man mest sitter och stammar när frågan dyker upp under en fest eller så. Jag behöver få ner de här berättelserna och livsödena i skrift. Att sedan det som är spännande för mig kanske inte nödvändigtvis är speciellt spännande för den som frågor är en annan sak. Det är ju ändå min släkt…

Välkommen!


Välkommen hit till min släktforskningssida. Eller släktforskningsblogg, om man så vill. Den kanske faktiskt är mest till för min egen skull, att samla det material jag samlat på mig på ett ställe. Men också för min släkt och familj förstås. Kanske kan någon annan också hitta något av intresse. Det kan tyckas lite förmätet att en relativ nybliven släktforskare som jag (jag har bara hållit på i knappt två år) startar en blogg, men vad tusan. Vi kör. Är det bara en enda person som läser här och har en gnutta behållning av det, så är jag nöjd. Förhoppningsvis kommer jag att fylla på med material allt eftersom.