måndag 29 september 2014

Inte riktigt först

Det fanns faktiskt lite släktforskning gjord på farfars sida innan jag började. Farfars bror Ivar hade gjort ett jättefint jobb med utgångspunkt från deras pappa, alltså min farfars far, Johannes Persson. Det här var innan internets tidsålder, så arbetet var förmodligen betydligt mer tidskrävande för honom. Jag kunde sedan jämföra det jag hittade med Ivars anteckningar och som tur var så stämde allt fantastiskt bra. Det som är lite synd är att bara en generation bort från där hans arbete slutade fanns det vallonsläkter gömda. Deras farfars mormors farmor Anna Persdotters mamma var Johanna Martelleur och deras farmors farmors morfar var Mårten Mårtensson Klou, båda alltså med vallonnamn. Mårten Klou var i och för sig känd, men i anteckningarna står (felaktigt) att ”Klou förmodligen är ett soldatnamn”.

Men vilka var då de första generationerna av släkten Klou som kom till Sverige? (Alternativa stavningar förekom, som de Clou eller du Clou.) På 1600-talet var det främst en kolarsläkt.
De flesta valloner som kom till Sverige var faktiskt inte verksamma som smeder utan hade andra nog så viktiga yrken som kolare, skogshuggare, körare, osv. Bara en mindre del av de vallonska invandrarna var smides- och hyttpersonal, och en stor del av folkgruppen utgjordes av kolare som arbetade i skogarna för att omvandla skogens träd till svart kol. Mycket tyder på att vallonerna förutom att utveckla arbetet i smedjan, även förde in ny teknik inom kolningens område. Förmodligen infördes den effektivare resmilan med vallonerna under 1600-talet, och ersatte den tidigare liggmilan.

Mårten Johansson Klou, Mårten Mårtenssons far, var född 1665 i Söderfors och eldvaktare. Hans farfar Willem du Klo var född i Vallonien, fanns 1630 vid Norrköping, men flyttar kort därefter till Uppland. Mårten Johansson Klous hustru Ingrid Larsdotter drunknade i Ingsjön i november 1709, då sonen Mårten endast var 1½ år. Man kan ana att hon hittades först våren därpå, eftersom hon begravs i maj 1710. Ur dödboken: ”Mårten Janssons Kloos och Johan Johanssons hustrur, Ingrid och Anna hwilka bägge drunknade upp i Ingsjön uti November.”

Mårten Mårtensson Klou går samma öde som sin mor till mötes, då han i mars 1733 drunknar ”på fierden”, dvs i Dalälven. Man kan misstänka att isen på fjärden inte längre bar. Han begravs 18 mars, fem dagar efter sin 25-årsdag. Hans båda döttrar är då 2 och 4 år gamla. Den yngsta av dessa, Ingeborg Mårtensdotter, blir så småningom mor till Brita Stina Åberg som ni kan läsa om här:
Fem generationer kolare och skogvaktare i Ingsån.

Källor:
Nordisk Vallongenealogi 1580-1750, Kjell Lindblom, Stockholm 2012.
Nationalencyklopedin, 2000 (uppslagsord kolning).
Kyrkböcker i Söderfors.

fredag 26 september 2014

Smittkoppor och rödsot


Som släktforskare stöter man ju på dödsorsaker för sina anfäder och anmödrar i kyrkböckerna. Dödsorsakerna var till stor del ganska annorlunda än idag. Medellivslängden på 1770-talet var mindre än 40 år, vilket till stor del på den höga barnadödligheten.
Två av de vanligaste dödsorsakerna som anges i de kyrkböcker jag har studerat är koppor och rödsot.

Smittkopporna var en extremt smittsam virussjukdom med hög dödlighet som skördade många offer och var den vanligaste dödsorsaken på 1700-talet. Smittkoppsvaccinet kom i början av 1800-talet och redan 1816 blev vaccinering obligatorisk. Sedan minskade dödligheten mycket snabbt, och idag är smittkopporna utrotade. Att man var vaccinerad noterades i husförhörslängden.

Farmors farfars farfars far Erik Matsson på Allmänningen i Harg förlorade tre barn i kopporna inom loppet av 10 dagar i april 1785: först dör 11-årige Mats 2 april, sedan 7-årige Anders 10 april och slutligen 9-åriga dottern Brita den 12 april.

Eftersom barnadödligheten i smittkoppor var mycket hög var det desto större anledning att glädja sig de gånger det gick bra, som Carl Michael Bellman beskriver det 1793 i dikten ”Öfver koppornas lyckliga öfvergång”:

Mina vänner, små och glada
som för kopporna jag gömda sett.
Eij den minsta andlets skada
De är fagra ungdom gett.


Rödsot eller dysenteri var under 1700- och 1800-talen en mycket vanlig och allvarlig sjukdom i Sverige. Dålig hygien och dåliga avlopp bidrog till spridningen. Sjukdomen orsakas av bakterier eller amöbor som oftast kommer in i matspjälkningskanalen genom att man äter infekterad mat.

Smittan sprids från dåligt vatten och mat men även direkt mellan människor. Viktiga symtom är intensiv diarré och blod i avföringen. Många av de som drabbades var barn som blev vårdade av andra familjemedlemmar, som i sin tur blev smittade. 1772-1773 spred sig sjukdomen över nästan hela Sverige.

1773 var ett svårt år i Sverige. Mer än 5 % av befolkningen dör detta år, och över 25 procent av alla dödsfall berodde på rödsot. Landet var i nöd efter två svåra år för jordbruket som började med att vintern 1770-71 var mycket svår. Sedan blev våren blöt och sommaren het, vilket upprepades 1772 och 1773 med dåliga skördar i nästan hela landet.

Morfars farfars farmors far Olof Persson i Norrbo i Tierps socken förlorade två söner i rödsoten, 2 och 7 år gamla, med sex dagars mellanrum i augusti 1773. Sju år senare dör även dottern Maria i rödsoten, två år gammal. Det var inte enbart barn som drabbades av rödsoten. Jag har noterat ytterligare tre anor i Tierps socken som dör i den sjukdomen just 1773, och åldern på dem är mellan 50 och 64 år.


Kyrkoherden i Tierp summerar dödsboken för nådens år 1773 med följande mening:
"Moriendum est ut vivamus, et vivendum ut recte moriamur".
Mina latinkunskaper är närmast obefintliga, men det borde betyda något i stil med
"Vi måste dö för att leva, och vi måste leva för att kunna dö."
Rättningar tas gärna emot.


Källor:

Helene Castenbrandt: Rödsot i Sverige 1750-1900. Göteborg 2012.
Läkartidningen Nr 30-31 Vol 100, 2003.
Wikipedia.
Kyrkböcker i Tierp och Harg, m.fl.

tisdag 23 september 2014

Gruvarbetarna i Söderskogen

Söderskogen är namnet på en samling små hus, gruvdrängstorp, i Films socken. Söderskogen är beläget på en liten kulle på västra sidan om den numera utdikade Gruvsjön vid Dannemora gruva.

En bit in på 1700-talet kom de första gruvarbetarna till Söderskogen. Det började då bli trångt i gruvsamhället inne i Dannemora, och kanske en av orsakerna var de många krigsfångarna som lär ha bott och arbetat i gruvan. Kring sekelskiftet 1700 fanns det omkring ett sextiotal arbetare vid Dannemora boendes i de slumartade kvarteren runt gruvan. 100 år senare var antalet anställda cirka 400.

De som bosatte sig i Söderskogen fick antagligen timmer till sina stugor av gruvan, men fick förmodligen bygga dem själva. Stugorna var inte stora, omkring 6 x 4 meter. Några av dessa stugor står ännu kvar. Senare byggdes lite större hus med 1 rum och kök, och trots att de hade många barn kunde de även ha mor- eller farföräldrar boende hos sig.
Första gången Söderskogen är upptagen i husförhörslängden är år 1746. Det fanns då cirka 8 hushåll, totalt omkring 20 personer. 1785 hade hushållen ökat till 24 stycken, med omkring 100 personer.

Det var säkert ett slitsamt liv. Först arbeta tungt i gruvan, sedan bryta mark för att få sina täppor och potatisland. Vintertid tog sig arbetare från byn över den isbelagda gruvsjön till gruvan och sommartid via båt, men när isen varken bar eller brast fick man gå den långa vägen runt sjön.
Vägen byggdes inte förrän en bit in på 1900-talet. Av Gruvsjön finns idag bara ett stort dike kvar, den invallades och torrlades 1968.

Den första av mina anor som kom att bo i Söderskogen var mormors mormors mormors morfars farfar Anders Rönn, som arbetade som gruvdräng på 1730- och 40-talet. I husförhörslängden för 1745 står att läsa att Anders läser lite i bok och att han besökte nattvarden vid Mickelsmäss. I kolumnen för förhör står det ”något”, vilket borde innebära att han åtminstone klarade prästens frågor bättre än de gruvdrängskollegor som fick omdömet ”svagt” eller ”enfald”.

Många kvinnor arbetar i gruvan, och mycket tyder på att Anders dotter Brita arbetar som gruvpiga, åtminstone tills hon bildar familj. Brita blir kvar i Söderskogen och gifter sig med en gruvdräng och senare gruvarbetare Anders Danerus från Dannemora socken. Gruvtorpet övertas så småningom av deras äldste son Anders som kallar sig omväxlande Danerus och Danqvist. Tillsammans med gruvarbetardottern Stina Malmsten får de åtta barn, sju flickor och en pojke. Den enda sonen Erik dör i späd ålder, och därför är det inte så konstigt att äldsta dottern Brita Lisas make tar över gården i sin tur. Maken är Simon Wahlberg, ännu en gruvarbetare, men från Knaby i Morkarla socken. Som namnet antyder är den släkten bördig från Valö socken.

Den femte och sista av mina anor i rakt nedstigande led som bor i Söderskogen är den näst äldsta av deras 12 barn, Anna Maja Wahlberg, född 1818. Men åtminstone två av hennes bröder står antecknade som gruvarbetare i husförhörslängden, så stugan fanns säkert kvar i släkten ett tag till.

I Söderskogen föddes 1873 Carl Eldh, som så småningom blev en berömd skulptör.

Brantingmonumentet av Carl Eldh, Norra Bantorget i Stockholm. Bild från Wikipedia.

Källor:
Dannemora Hembygdförenings årsskrift, 1989.
Vallonminnen. Olov Isaksson 1998.
Kyrkböcker i Film, Dannemora, Morkarla och Valö.

söndag 21 september 2014

Jodå, valloner här också...

Till slut hittade jag det jag hade anat: vallonsläkt även på morfars sida av släkten.

Morfars farfars mormors mor var Lena Douhan, född 1767 och dotter till Julius (Gillis) Douhan som var murare och dagkarl vid Åkerby bruk i Österlövsta. Julius farfar Jacob Douhan arbetade som räckarmästare vid det närbelägna Hillebola bruk.

Men hur gick arbetet till i smedjan? Kortfattat består en vallonugn av två härdar, smälthärden och räckhärden. Vid smälthärden arbetar smältarmästaren med sin smältardräng och vid räckhärden räckarmästaren med sin räckardräng. Det var räckarens uppgift att smida ut järnet från smältstycken till en långa järnstänger. Enligt vad jag förstått ansågs det vara tämligen förnämligt att vara räckare på ett bruk. Det krävdes med största sannolikhet både kraft och teknik för att utföra arbetet.

Mer om vallonsmide: 
Vallonsmide - Wiki

fredag 19 september 2014

Statarsonen som blev tegelbruksägare

Farmors mormors far Erik Olsson föddes 1823 och växte upp på en bondgård i Bro, nära Ullfors, i Tierps socken. Han är näst äldst i en skara på sju barn. Yngsta brodern Lars bor hemma på gården tills han gifter sig och flyttar då till Björkby i Gamla Uppsala socken. Där sliter han som statdräng innan familjen flyttar in till Uppsala.

Lars äldste son Erik föds 1863, precis innan familjen flyttar från Tierp. Men Erik bestämmer sig för att göra något mer av sitt liv. Han får anställning som mekaniker vid Skoglund & Olssons mekaniska verkstad i Gävle, blir senare föreståndare vid ett tegelbruk i Östersund och kommer slutligen något år efter den stora branden till Sundsvall, där han anställs som föreståndare för dåvarande Öquist & Johanssons tegelbruk. Erik fortsätter att gneta och spara tills han år 1897 övertar företaget, startar Högoms ångtegelbruk och allt eftersom bygger ut det till Norrlands största och Sveriges modernaste tegelbruk. Vid det här laget har Erik tagit sig efternamnet Laurent. Högoms tegelbruk kom att bli ett av de största i hela Norrland och drevs till 1960-talet.


Erik Laurent med familj bodde i den så kallade ”Villan”, en ståtlig bostad som låg mittemot rättargården (som fortfarande finns bevarad som minnesmärke) på Selångeråns norra sida. Där bjöds till storslagna middagar och gästerna anlände oftast med egen båt som lade till vid ångbåtsbryggan längs åkanten.

Laurents sågverk vid Selångersån, omkring 1916. Bild från Sundvalls museum.

Erik flyttar 1911 till Sundsvall med sin familj, där han blev invald i stadsfullmäktige och senare även ordförande i drätselkammaren (motsvarande kommunstyrelsen). Ett långt kliv från ungdomens torftiga drängkammare.

Eriks far Lars Olsson bor i Svartbäcken i Uppsala och försörjer sig som arbetskarl fram till 1889 då han också flyttar upp till Selånger tillsammans med hustrun Greta Stina och Eriks två yngsta syskon.

Erik Laurents familjegrav, Sundsvall Gustav Adolfs begravningsplats. Bild från Sundsvalls museum.

Eriks son, Erik Laurent d.y., blev skådespelare och operettsångare. Han studerade vid Stockholms musikkonservatorium och i Dresden och Wiesbaden och medverkade i en rad filmer. Bland annat i Lyckans gullgossar från 1932, där han spelar tennistränaren Richard Gordon. Flertalet grammofoninspelningar med Erik Laurent finns, bl.a. ”Det ordnar sig alltid” från samma film.
Och nog ordnade det sig alltid för statarsonen från Tierp.
 
Filmaffisch för Lyckans gullgossar. Bild från Nordic Posters.
 

onsdag 17 september 2014

Släktkarta

Jag gjorde en karta över de platser där mina anor i rakt nedstigande led föddes. Det blev en överväldigande övervikt för Uppland. För tydlighetens skull presenterar jag tre olika zoomningsnivåer av samma karta.

Röda symboler står för farfars anor, farmors är gula, morfars blå och mormors gröna.



 

 
De "avvikande" platserna är dels förstås Vallonien, men också Sandhult i Västergötland och Evertsberg i Älvdalen, Dalarna.

Verktyg: Google Maps Engine.

måndag 15 september 2014

Jakten på Martelleurs grav

I Kjell Lindbloms förträffliga böcker i två band ”Nordisk Vallongenealogi 1580-1750” står att det ska finnas en gravsten från 1767 bevarad, tillhörande Johanna Martelleur, min farfars farfars mormors farmors mor. Den ska finnas i Yvre, strax söder om Tierps köping.

I samband med farmors 90-årsfirande förra hösten som gick av stapeln i grannbyn Yttrö tog vi tillfället i akt och körde i runt i Yvre och det närbelägna Ullfors och både letade och frågade runt om någon kände till denna grav. Helt utan resultat. Enligt Kjell Lindblom själv är den bevarade gravstenen en andrahandsuppgift, och jag har inte fått det varken bekräftat eller dementerat när frågan skickats vidare. Det kan mycket väl vara så att jag tolkat texten fel och graven i själva verket finns vid Tierps kyrka, vilket kanske skulle vara det mest logiska. Det får väl bli en tur dit också vid tillfälle.

Martelleur blir i Sverige en masmästarsläkt (trots att maître marteleur ordagrant betyder räckarmästare), främst verkande vid Ullfors och Lövsta bruk. Anfadern Jehan skriver kontrakt i Liége i Vallonien 1626 och kommer till Finspång. Sedan finns han vid Åkerby bruk från 1644. Hustrun kommer till Sverige tio år senare.

lördag 13 september 2014

Dräparen Jean Joes Henin

Även om vallonerna hade en aktad position i det svenska samhället var nog inte allting frid och fröjd hela tiden. Bara den på den tiden mycket långa resan och att komma till ett främmande land var prövning nog. Sedan vittnas det om det förekom både misstro och konflikter mellan de inhemska, grå och tystlåtna svenskarna å ena sidan och de mer färgglada invandrarna å andra sidan.

En sådan episod fick som fick tragisk utgång utspelar sig 1630 vid Forsmarks bruk. Mormors farmors mormors mormors farfars farfar hette Jean Joes Henin och var masmästare. Han var en av två bröder som tecknar kontrakt i Liege 28 juni 1627 för att komma till Sverige och arbeta i två år. Brodern Martin var timmermästare. Efternamnet Henin försvenskades snart till Henning och släkten spred sig över Uppland under 1700-talet. Mina anfäder finns vid Forsmarks och Strömsbergs bruk.

Jean Joes begår dråp, för vilken häradsrätten 10 augusti 1630 dömer honom till döden. Det som hade hänt var att en onykter soldat härjat runt i bruket, hotat folk med sitt svärd och även kört svärdet genom ett fönster. När soldaten sedan angrep Jean Joes och en annan masmästare värjde dessa sig, och det slutade inte bättre än att de slog ihjäl soldaten. En ganska målande beskrivning av händelseförloppet finns i häradsrättens protokoll: ”...desse tvenne fransoser Michill och Joasin voro förorsakade sig att värja, och för den skull grepo bägge till värn, Michill masmästare till en skyffel men Joasin med sin järnkrok, första gången ett slag över röven, varutav soldaten strax föll omkull framstupa, andra slaget emellan axlarna, och tredje på vänstra sidan under bröstet, varutav strax bloden sprang upp genom munnen, där han och blev liggandes, utan vid pass (som förbemält är) tre famnar ifrån masugnsdörren...

Trots att de bägge vallonerna handlade till synes i nödvärn blev straffet hårt: ”...alltså erkännes Michill masmästare till att, efter det 21 Kapitlet böta 9 riksdaler och Josin för den skull till döden skyldig vara.
Man kan förmoda att domen verkställs, eftersom Jean Joes inte förekommer i några dokument efter 1630.

Källa:
Nordisk Vallongenealogi 1580-1750. Kjell Lindblom 2012.

torsdag 11 september 2014

Namn

Med över 5000 personer i släktträdet börjar det gå att få ut lite statistik. Jag tyckte det skulle vara intressant vilka som har varit de vanligaste namnen inom släkten, så jag sammanställde listor över de mest förekommande pojk-, flick- och efternamnen.

Pojknamn:

Erik253
Per250
Johan/Jan245
Anders220
Olof124
Lars111
Mats91
Karl44
Klas40
Henrik32
Jakob30

Flicknamn:

Katarina/Karin/Kajsa251
Anna223
Maria/Maja195
Margareta/Greta187
Stina/Kristina/Kerstin171
Brita117
Helena/Lena/Elin71
Johanna57
Anna Stina/Anna Kristina34
Anna Maria/Anna Maja30
Sara29

Efternamn:

Andersson314
Eriksson/Ersson280
Persson/Pettersson251
Ersdotter/Eriksdotter202
Jansson/Johansson202
Andersdotter189
Jansdotter/Johansdotter174
Persdotter172
Larsson134
Olsson/Olofsson111
Larsdotter103
Olsdotter/Olofsdotter101
Matsson79
Matsdotter76
Giljam/Guillaume73
Martelleur60
Bouvin/Boveng54
Bonnevier49
Gelotte46
Tillman41

Flera stavningar av samma namn har bakats ihop till det vanligaste alternativet.

Eftersom familjenamn började användas först under sent 1880-tal, och man innan dess bildade sitt ”efternamn” av faderns förnamn, s.k. patronymikon, kommer efternamnslistan i stor utsträckning att vara en spegling av den manliga förnamnslistan. Undantaget här utgör vallonsläkterna, som behöll bruket hemifrån att barnen fick familjenamnet på samma sätt som vi gör idag.

tisdag 9 september 2014

Valloner

När jag satte igång med släktforskningen hade jag inte så mycket tankar på vad jag skulle kunna hitta. Det enda jag nästan tog för givet var att jag så småningom skulle hitta valloner på morfars sida. Det är där de mörka dragen finns.

Istället var det hos mormors förfäder jag stötte på dessa franskklingande namn först och i störst mängd. Hennes farfars mor hette Maja Greta Mineur och var dotter till hammarsmeden Johan Mineur i Lövsta bruk och hans hustru Sara Greta Martinelle. De är i sin tur ättlingar till valloner i ytterligare fem led.

De vallonsläkter där det finns åtminstone tre generationer dokumenterade i släkten är Mineur, Martinelle, Guillaume, Henning, Pousette, Martelleur, du Clou, Douhan, Gelotte, Sporrong, Tillman, Bovin, Maniette, Monie och Gille. Sedan är det några till som bara förekommer någon enstaka gång.

Vallonernas migrering till Sverige är ett tidigt exempel på arbetskraftsinvandring. De rekryterades i början av 1600-talet från dåvarande Spanska Nederländerna, nuvarande södra Belgien, för att utveckla den svenska järnbrytningen och järnframställningen. Totalt sett blev omkring 900 valloner kvar i Sverige. Ungefär en fjärdedel av dem arbetade som smeder och arbetsledare i järnverken. De övriga hade mindre kvalificerade yrken, som skogshuggare, kolare och reparations- och underhållshantverkare.

Lästips: ”Vallonerna. Valloninvandringen, stormaktsväldet och den svenska järnhanteringen.” Karl Kilbom, 1958. (Det här är för den som verkligen vill fördjupa sig i ämnet. En praktbok.)

söndag 7 september 2014

Sveriges första strejkledare

På 1700-talet stod Sverige för cirka 30 % av världens järnproduktion och Lövsta bruk var Sveriges största järnbruk. Det gick åt enorma mängder träkol för järnframställningen och därför enorma mängder ved för att försörja bruken. Missnöjet var stort bland kolbönderna med de kolpriser som erhölls från Lövsta. Det fanns även ett tvång att leverera till ett visst bruk istället för att kunna transportera kol till Uppsala eller Stockholm, där man fick bättre betalt.


Efter gudstjänsten i Österlövsta kyrka 28 oktober 1718 samlades nästan alla socknens hemmansägare i sockenstugan där en bonde från Åkerby, Olof Andersson, förde ordet. Det råkar vara min farmors morfars morsmors mormors farfars bror, född 1674 i Elinge i Österlövsta. Man kom överens om en skrift med en rad krav och den som bröt mot överenskommelsen skulle bli tvungen att betala dryga böter och riskera att få sina redskap sönderslagna. Skriften undertecknades av alla närvarades bomärken, och man såg till att sända kopior av skriften till sockenborna i Hållnäs, Västland, Tegelsmora och Tolfta socknar. Myndigheterna och bruksledningen ansåg detta vara lagstridigt och försökte ta reda på vem som var upphovsman till uppropet, men svaret blev att ”hela socknen var däruti lika delaktiga”.



Olof Andersson blev kort därefter vald till riksdagsman och yrkade bl.a. i 1719 års riksdag om höjd ersättning för kolet. Så småningom fick man igenom åtminstone vissa av kraven.

Denna händelse, känd som kolböndernas sammansvärjning vid Lövsta 1718, är troligen den första strejken som organiserats i Sverige.


Uppdatering 2016-08-12: Olof Andersson verkar, förutom att vara en släkting på farmors sida, även vara min morfars farmors farfars farfars farfar, dvs en direkt ana på morfars sida.

lördag 6 september 2014

Janne Vängman och Norra Roslagens båtsmän

Tjo flöjt sa Janne Vängman! Är det någon mer än jag som har hört det uttrycket? Min morfar drog till med det emellanåt. Det kommer tydligen från en bok i en romanserie och senare även filmer från 1930- och 40-talet om en sprallig torpare från Ångermanland. Hade morfar vetat vad hans farfars morfars morfar hette kanske han hade modifierat uttrycket en smula till ”Tjo flöjt sa Janne Fjällman”.

Jan Fjällman var båtsman i Norra Roslagens 1:a Båtsmankompani. Han skrevs in i flottan 1747, vid 24 års ålder, och fick avsked därifrån 1775 enligt generalmönsterrullan.
En båtsman var en militär som i det svenska indelningsverket tillhörde örlogsflottan för tjänstgöring ombord, och som för sitt uppehälle tilldelades ett båtsmanstorp. Norra Roslagens Båtsmanskompanier var kompanier med roterade båtsmän. Två eller flera gårdar gick samman och bildade en rote. Roten betalade årlig lön, kläder och stod för ett båtsmanstorp med tillhörande odlingsbar mark. Ibland ingick vissa förmåner, som utsäde eller annat.

Ytterligare tre förfäder tjänade flottan i samma kompani: Olof Jansson Falk i Försäter (född 1672, död 1754), Per Larsson Forsman i Försäter (1682-1746) och Erik Ersson Strömbäck i Rocknö i Tolfta socken (1824-1897) Alla dessa tre är anor på mormors sida. Observera de dubbla efternamnen. Rekryten fick sitt båtsmansnamn vid antagningen och namnet bands till en viss rote. Inom ett kompani skulle endast en båtsman inneha ett visst namn och normalt tog nästa man på samma rote föregångarens namn. Det är alltså inte alls säkert, snarare föga troligt, att två personer med samma båtsmansefternamn är släkt. Undantag förstås i de fall då sonen tar över faderns plats vid roten.

Lästips:
Norra roslagens båtsmanskompani i Österlövsta 1628-1901. Nordens folkhögskola, projektarbete, 2001.
Tjo flöjt, sa Janne Vängman. J.R. Sundström, 1936.

torsdag 4 september 2014

Men hur långt har du kommit då!?

Ursäkta, jag svarade visst inte alls på min egen fråga. Okej då, jag kan väl säga att jag kommit till 1500-talet på ett par håll, och kanske t.o.m. till 1400-talet. 15 generationer tror jag är rekordet för närvarande. Men då måste man ha lite tur och hitta speciella handlingar, då duger det inte med simpla födelse- eller husförhörslängder. Jag har vid flera tillfällen fått hjälp och tips av andra släktforskare med gemensamma anor. (Det är för övrigt en av de stora behållningarna med släktforskning, att folk är så otroligt hjälpsamma.)

Ett exempel är Erik Jakobsson i Åkerby i Österlövsta. I Uppsala domkapitel kan man läsa om en hindersprövning som prästen i Österlövsta församling utförde år 1649. Det var två personer som ville gifta sig och han misstänkte att de var fyrmänningar, vilket inte tillåtet vid denna tid. Han skrev till domkapitlet i Uppsala och avstyrkte giftemål. Som bevis skickade prästen in en liten stamtavla som “beskedlige mäns berättade och wittnande...” hade intygat. Den tilltänkte brudgummen var bror till min förfader Timan Mikaelsson i Elinge. På så sätt kommer man ytterligare fyra generationer bakåt i tiden och hamnar till sist hos Erik Jakobsson. Han står antecknad som bonde i Åkerby 1545, har en dotter Marit född omkring 1530 och skulle alltså kunna vara född sent 1400-tal.

Ett annat exempel är Nils Ersson, en bonde i Söderby i Morkarla. Hans ättlingar bråkar om släktgården, vilket är återgivet i häradsdomboken för Oland år 1651. Man kan räkna ut att Nils förmodligen är född i mitten på 1550-talet.

Speciellt tack till min (avlägsne) släkting Robert Mattsson.

tisdag 2 september 2014

Fem generationer kolare och skogvaktare i Ingsån


Några kilometer söder om Söderfors nära Dalälven finns en by som heter Ingsån. Där har några av mina förfäder bott i många generationer. Det började med Anders Hemmingsson född omkring 1667. Hans far ska ha varit Hemming Forsberg, ryttare från Västervåla socken, men det har inte gått att få bekräftat. Anders Hemmingsson arbetade som kolare och tillverkade träkol och levererade det förmodligen till det nystartade Söderfors bruk. Ett smutsigt och slitsamt yrke, kan man förmoda.

Kolare. Bild från Sörmlands museum.
Hans yngste son Anders Andersson arbetade också som kolare, men utifrån barnens dödsnotiser får man reda på att han även var skogvaktare. Anders Andersson fick tre barn, alla söner, varav Erik Andersson Lundberg född 1740 är min ana. Även han gick i sin fars fotspår och blev skogvaktare. Erik får åtta barn varav fyra dör i späd ålder. Den som kom att ta över faderns arbete var sonen Lars Ersson Lundberg. Han övergår till det gamla familjeyrket kolare på äldre dar och gifter sig med en kolardotter, Brita Stina Åberg, från grannbyn Fäbodarna. Av Lars och Brita Stinas tre söner blir två kolare och en skogvaktare. Min farfars farmors far Anders Gustaf Lundberg är den yngste i den barnaskaran som även består av tre flickor.

Nu är vi framme vid mitten av 1800-talet, Anders arbetar som kolare i Ingsån och gifter sig med en torpardotter från Gåvastbo i Tierps socken, Karin Karlsdotter. De får tre döttrar, varav en naturligtvis bildar familj med en kolare. Den grenen av familjen blir faktiskt kvar som kolare i Ingsån ytterligare ett par generationer. I husförhörslängden för Söderfors socken avslöjas att Anders är en skicklig hantverkare ”Belönt för skicklighet i förfärdigande av hästskor” lyder en av anteckningarna. Den äldsta av Anders och Karins döttrar är min ana Greta Stina Lundberg, vars make Per Ersson senare får överta torpet i Gåvastbo. Där föds så småningom deras barnbarn, min farfar.

måndag 1 september 2014

Släktforskningssafari


Här kommer ännu ett semestertips: åk på släktforskningssafari! Genom att göra avstickare från den vanliga eller planerade vägen kommer du att få se omgivningar och platser du inte skulle besökt annars. Det ger också en extra dimension till släktforskningen att stå på samma plats som ens förfäder levde. Som tur är tycker även min kära hustru att det är kul att se nya platser. Annars hade det nog inte blivit lika mycket safari.

På väg till den traditionella årliga herrgårdsweekenden i glada vänners lag nu i våras tog vi om en omväg för att besöka Sparrsätra, som ligger en knapp mil norr om Enköping. Där har förfäder till farmor bott i ganska många generationer. Orten har för övrigt en plats i historien då Slaget vid Sparrsätra utkämpades år 1247 nära kyrkan. Folkungarnas uppror mot kungen Erik läspe och halte slogs ner och, som det står i Skänningeannalerna, ”Upplands allmoge förlorade vid Sparrsäter segern och sin frihet, och man pålade dem spannskatt, skeppsvist och flera bördor".
Sparrsätra kyrka, Uppland

I samband med sommarens bilsemester blev det också ett par avstickare. En till Sandhult, en dryg mil nordväst om Borås. Där föddes mormors mormors mormors farmors morfar Bengt Andersson Sandman 1675. Han flyttade från Västergötland till Film i Uppland och tjänstgjorde där som korpral i Olands kompani, Upplands regemente. Det som slog mig när man kör omkring i de trakterna är att det är mycket mer kuperad terräng än hemmavid.
Sandhults kyrka, Västergötland
 

Ett släktrelaterat stopp blev det också på bilsemesterns sista dag. På hemvägen valde vi att ta 55:an genom Södermanland varpå jag raskt insåg att vi då skulle komma att passera Sköldinge, där farmors morfars farfar Anders Jönsson är född, liksom många av hans förfäder. Sköldinge ligger mitt i Södermanland, mellan Flen och Katrineholm. Kyrkan uppfördes så tidigt som på 1100-talet.
Sköldinge kyrka, Södermanland