Valloner

När jag satte igång med släktforskningen hade jag inte så mycket tankar på vad jag skulle kunna hitta. Det enda jag nästan tog för givet var att jag så småningom skulle hitta valloner på morfars sida. Det är där de mörka dragen finns.

Istället var det hos mormors förfäder jag stötte på dessa franskklingande namn först och i störst mängd. Hennes farfars mor hette Maja Greta Mineur och var dotter till hammarsmeden Johan Mineur i Lövsta bruk och hans hustru Sara Greta Martinelle. De är i sin tur ättlingar till valloner i ytterligare fem led.

De vallonsläkter där det finns åtminstone tre generationer dokumenterade i släkten är Mineur, Martinelle, Guillaume, Henning, Pousette, Martelleur, du Clou, Douhan, Gelotte, Sporrong, Tillman, Bovin, Maniette, Monie och Gille. Sedan är det några till som bara förekommer någon enstaka gång.

Vallonernas migrering till Sverige är ett tidigt exempel på arbetskraftsinvandring. De rekryterades i början av 1600-talet från dåvarande Spanska Nederländerna, nuvarande södra Belgien, för att utveckla den svenska järnbrytningen och järnframställningen. Totalt sett blev omkring 900 valloner kvar i Sverige. Ungefär en fjärdedel av dem arbetade som smeder och arbetsledare i järnverken. De övriga hade mindre kvalificerade yrken, som skogshuggare, kolare och reparations- och underhållshantverkare.

Lästips: ”Vallonerna. Valloninvandringen, stormaktsväldet och den svenska järnhanteringen.” Karl Kilbom, 1958. (Det här är för den som verkligen vill fördjupa sig i ämnet. En praktbok.)