Byss-Calle

Den berömde spelmannen Byss-Calle hette enligt dopboken Carl Ersson men benämndes även i många husförhörslängder som Carl Ersson Bössa och i dödboken Carl Ersson Bossard. Han var en legendarisk nyckelharpsspelman med vallonska anor på både sin mors och sin fars sida där de bott i Älvkarleby socken i norra Uppland i flera generationer.

Det är troligt, men inte belagt, att namnet Bössa kommer från vallonsläkten Boussard. Däremot kan man slå fast att hans farmor var av släkten Bonnevier och hans mamma av släkten Henning. Och det var där det började bli intressant för min del, eftersom jag har hittat släkten Henning bland mormors anor (se Dräparen Jean Joes Henin).

Carl Ersson Bössa föddes den 26 april 1783 som bonden Erik Bössas och Katarina Hennings sjunde barn. Hans morfar var Jakob Persson Henning, bonde och riksdagsman i Älvkarleby.
Det innebär att Byss-Calle är min mormors farmors mormors mormors farbrors sondotters son. Okej, lite långt håll kanske, men det är ändå en dokumenterad släkting.

Varje sommar, den tredje söndagen i augusti, arrangeras Byss Calle-stämman vid Gammelgården mittemot kyrkan i Älvkarleby. Det är en av Upplands största spelmansstämmor och flera hundra spelmän och besökare kommer dit varje år.

Byss-Calle jobbade som strömmingsfiskare och pråmroddare. Han rodde järn från Söderfors till hamnen i Skutskär. Däremellan spelade han nyckelharpa och gjorde låtar. En kantor skrev ner noterna så det finns noter kvar från det mesta av hans låtar.

Byss-Calle var berömd för sitt utmärkta spel och anlitades alltid till större tillställningar i socknarna intill. Det kunde vara bröllop, juldanser och större slåtterkalas. Enligt sägnen spelade han bäst när han var lite berusad, och ofta gjorde han då många fina krumelurer i sina polskor, alltid musikaliskt vackra.

Liksom spelmanskollegan Långbacka-Jan i Rasbo (se Långbacka-Jan) finns det många berättelser om Byss-Calles övernaturliga förmåga att inverka på människor och ting. Det berättas att han hade tre nyckelharpor, vilka han brukade ha hängande på väggen. När han skulle på en spelning brukade han gå fram till dem och fråga: "Vilka av er vill ut?", och då "sjöng det" i den harpa som ville bli spelad den kvällen, och den tog han då med sig.

På samma sätt som Långbacka-Jan finns det historier om hur Byss-Calle med sitt spel fick hästar att orka upp med sina lass i branta backen, i Byss-Calles fall handlar det om den branta brobacken vid Carl XIII:s bro i Älvkarleby.

Byss-Calle dog den 9 januari 1847.

Källor:
Lars Erik Larsson: Uppländska Spelmän under 4 århundraden (1980).
Älvkarleby. En hembygdsbeskrivning. A.N. Zandén.
Kyrkböcker i Älvkarleby.