fredag 26 december 2014

Annandag jul - den stora bröllopsdagen

Jag upptäckte rätt tidigt i min forskning att oväntat många bröllop ägde rum mellan jul och nyår. Var det en tillfällighet bara i min släkt? Nej, inte alls, visade det sig när jag letade vidare. En vigsel kunde naturligtvis äga rum när som helst under året (utom under fastan), men för bönder var det populärt att gifta sig mellan jul och nyår, och annandag jul var den populäraste dagen. Anledningen var ekonomisk och praktisk: julen var den festligaste högtiden, med mycket mat och många sociala evenemang – ett bröllop behövde alltså knappt kosta något extra, och familj och släkt var ju redan samlade. Ett riktigt bondbröllop pågick gärna en hel vecka, med olika upptåg varje dag, men många präster försökte få sina sockenbor att begränsa sig till maximalt tre dagar.

Några exempel på vigslar ur mina anteckningar, bara för att bevisa att jag inte är helt ute och cyklar:

Morfars mormors föräldrar Per Ersson och Greta Stina Andersdotter, annandag jul 1867 i Tierp.

Farmors morfars föräldrar Karl Fredrik Andersson och Johanna Larsdotter, annandag jul 1864 i Österlövsta.

Farfars mors föräldrar Erik Andersson och Eva Kajsa Forslund, annandag jul 1859 i Tierp.

Morfars farmors fars föräldrar Jan Ersson Kran och Cathrina Charlotta Gillström, annandag jul 1826 i Tolfta.

Mormors farmors mormors mormors föräldrar Mårten Henning och Margareta Tussinsdotter Bovin, annandag jul 1710 i Forsmark.
 

söndag 21 december 2014

Arbetare i 1880-talets Uppsala

Jag tänkte spinna vidare på släkten Ullström. Beata Ullströms och maken Mårten Mårtenssons äldste son Johan Gustaf Andersson, min mormors morfars far, föddes 1832 i Nyvla, strax utanför Uppsala stad på vägen mot Börje. Efter att ha flyttat runt och tjänstgjort vid många olika ställen, bl.a. Länna bruk, flyttar han och hans familj till Uppsala 1878.

Familjen består då förutom Johan av hustrun Johanna Persdotter och två söner födda 1871 och 1874. Johanna dör 1879, 46 år gammal, i tyfoidfeber. De bor då på Svartbäcksgatan 71, eller tillika Norrtullsgatan 31. Norrtullsgatan var fram till ca år 1890 namnet på Svartbäcksgatans sträckning från Svartbäckstullen (vid korsningen med Skolgatan) och norrut. Familjen bor enligt husförhörslängderna på gård nr 2 i kvarteret Signe, som enligt stadskartan från 1884 är precis där pizzeria Etna ligger idag, i kvarteret norr om där Statoil- och OK-mackarna ligger idag. På den här tiden var det här ganska fattiga arbetarkvarter i Uppsalas utkant. Extra intressant för min del blir det av det faktum att jag själv bodde nästan exakt här (adress Repslagaregatan) 100 år senare.

Johan gifter om sig med Maria Vilhelmina Eld 1886, då även parets dotter Hulda Vilhelmina föds. Maria dör 1889, endast 24 år gammal i lunginflammation. Hulda flyttar 1895 till mosterns familj i Hökhuvud, mellan Gimo och Östhammar, när hon är nio år. Förmodligen kommer man överens om att hon skulle ha det bättre ute på landet. Hon dör dock 1903, 11 dagar innan sin 17-årsdag, i lungsot (tuberkulos). Johan har då redan gått bort, i juli 1898, nästan på dagen 99 år innan jag flyttar från samma ställe.

Det står i alla tillgängliga dokument att Johan är ”arbetare”. Det skulle vara intressant att veta mer exakt vad han arbetade med. Kanske lite av varje, kanske på något av stadens tegelbruk. Den lerhaltiga jorden gjorde att Uppsala blev ett centrum för tegelindustrin. År 1861 fanns fyra tegelbruk i Uppsala som tillsammans sysselsatte 159 tegelbruksarbetare. Kanske jobbade Johan på det från hemmet närbelägna Fyrisvalls tegelbruk, grundat 1850, i kvarteret Edda.

Sonen Anders Petter flyttar ut på landet som 17-åring för att försörja sig, tvärtom mot de flesta flyttströmmar den här tiden. 1880 var folkmängden i Uppsala stad ca 15000, en tredubbling jämfört med 1840 och en fördubbling jämfört med 1860. Det är först på senare delen av 1800-talet som jag i min släkt har lagt märke till att man börjar flytta längre sträckor, från norra Uppland framför allt till Uppsala eller Gävle, medan man längre söderut tar sig till Uppsala eller Stockholm. Industrialiseringen i slutet av 1800-talet, tillsammans med det faktum att barnaskarorna ute på landsbygden blev allt större när barnadödligheten minskade, gjorde att antalet flyttningar över sockengränserna ökade, och då framför allt till större tätorter.

Men vad hände då med Anders Petter Andersson? Jo, han arbetade som dräng i Järsta i Tensta socken ett år innan han kommer till Götby i Tegelsmora 1892. Han tjänstgör som dräng vid komministerbostället och träffar mormors mormor Hulda Maria Jansson. De gifter sig 1896, och senare tar Anders över svärfaderns ägor.

Anders Petter Andersson och Hulda Maria Jansson med barn och tjänstefolk
framför gården i Götby, Tegelsmora. Förmodligen 1906. Handkolorerat fotografi.

För den som är intresserad av Uppsalas historia kan jag rekommendera en välskriven och intressant blogg: Scribo

Och för den som liksom jag är fascinerad av gamla kartor kan jag tipsa om Uppsala kommuns kartverktyg, där man bl.a. kan studera historiska kartor över staden: http://kartan.uppsala.se

lördag 13 december 2014

Släktforskningssamarbete

Det kom ett mail tidigare i veckan:
Tack vare ditt släktträd har jag äntligen hittat föräldrarna till Anna Sofia Ullström, fadern Olof Ullström (1800-1836) och modern Christina Jansdotter (1801-1834). Tidigare visste jag bara att Anna Sofia var ett barnhemsbarn från Stockholm. Hon är min morfars farmor.”

Olof Ullström är äldste sonen till mormors morfars farmors far Hans Olsson Ullström, född 1776 i Malma (se även
Slaget vid Svensksund) och Maja Andersdotter, född 1772 i Bälinge.

I och med att Olof inte är en direkt ana till mig, hade jag inte ansträngt mig för att kartlägga hans öden i detalj. Jag visste att han flyttade till Rasbo vid 17 års ålder och sedan dök han upp som giftoman vid systern Beatas vigsel 1832. (Giftoman var alltså den person som beviljade en kvinnas giftermål, och eftersom Beatas far Hans var död sedan 1819 tog äldste brodern den rollen.)

I vigselnotisen står att Olof Ullström var i tjänst vid Skytteholm i Ekerö socken. Av min nyfunne släkting fick jag reda på mer detaljer om Olofs liv. Hans hustru Christina dog 1834. Året efter rymde han från socknen och lämnade sina två döttrar kvar på Ekerö. Den äldsta dottern dog där 7 november 1835. Olof efterlystes och när han hittades tog han värvning i Stockholm stads militärkompani. Det finns omskrivet i Ekerö sockenstämmas protokoll den 24 januari 1836. Efter bara några månader i kompaniet dog han den 14 maj 1836 av nervfeber. Anna Sofia, hans enda efterlevande barn, flyttar 1836 in som fosterbarn i Kimstad i Östergötland.

Oerhört glädjande att det jobb man har lagt ner även kan vara till nytta för andra. Man kan se det som ett sätt att betala tillbaka för den hjälp jag har fått tidigare av mer erfarna släktforskare.


Ekerö sockenstämmas protokoll 24 januari 1836.

måndag 8 december 2014

Salpetersjudare – krutgubbe och pissegubbe

Morfars farmors mormors syster Kajsa Persdotter från Vallby i Tierp gifter sig 1816 med salpetersjudaren Anders Svanström, som enligt husförhörslängderna är född i Småland. Inte närmare preciserat än så.

Vad gjorde då en salpetersjudare? Till att börja med samlade han in urinindränkt jord för att kunna ta tillvara salpeter. Salpeter (som i det här fallet är detsamma som kaliumnitrat, KNO3) uppkommer när biologiskt material bryts ner i jord. Eldvapen laddades på den här tiden med svartkrut, som till 75% innehöll salpeter, som fanns i stor koncentration under ladugårdar. Tidigare hade huvuddelen av det krut som användes inköpts från utlandet, men man såg nu behovet av att storskaligt börja tillverka eget krut i Sverige.

Man hade tidigt uppmärksammat att det bildades salpeter under ladugårdarna. Gustav Vasa, som alltid var klarsynt när det gällde kronans bästa, förklarade att jorden under ladugårdarna tillhörde kronan. Alla bönder tvingades leverera sin ålagda kvot av salpeterjord tillsammans med aska, ved och kol till närmsta sjuderi. Denna skyldighet ersattes 1634 av en salpeterskatt. Kringresande salpetersjudare kom nu istället att själv hämta jorden under böndernas ladugårdar. De våldgästande statliga arbetarna, som vart femte år knackade på dörren, kallades föraktfullt ”pissegubbar”.

Helst skulle de värvade salpetersjudarna vara födda i landsorten där de skulle verka. I annat fall skulle man värva salpetersjudare från Småland. Smålänningarna ansågs vara absolut förstklassiga när det gällde salpetersjudning, vilket kan förklara att det var så viktigt att det står i husförhörsländen att Anders Svanström är från just Småland.

Salpeterskatten ersattes 1804 av en skyldighet för varje mantal att årligen leverera en viss mängd salpeter till staten. Det var då som man ute i socknarna anställde egna salpetersjudare, som stod för tillverkningen. 1830 upphörde salpeterskatten helt.

Salpeter utvanns ur jord blandad med växt- och djuravfall mer eller mindre indränkt med urin och då och då under året skyffla om den så att luften gavs tillträde. Det var viktigt att den inte utsattes för vatten. Efter en 4-5 år hade salpeter bildats med hjälp av salpeterbakterierna. Jorden var då färdig för vidare bearbetning

Salpetersjudarna testade om jorden innehöll salpeter genom att ta lite jord, hälla lite vatten på och sen ta en vattendroppe därifrån på ett knivblad och låta det torka i solen. Om det fanns salpeter i jorden utkristalliserades det och blev vitt på knivbladet. Den sålunda utvalda jorden skyfflades ner i ett mycket stort kar, som var ganska högt placerat. Sedan man hällde i vatten i karet med jorden för att urlaka jorden på salpeter. Lakvattnet tappades ur i botten på det stora karet och ner i ett annat kar. Sen kokades allt lakvatten tills salpetern utkristalliserades. Denna råsalpeter fraktades sedan till krutbruk.

Anmärkningsvärt i sammanhanget är att ingen av Anders Svanströms och Kajsa Persdotters söner tar över faderns yrke, som brukligt var annars. Per blir torpare, Anders blir skräddare och minstingen Jan Erik tar värvning, blir soldat och får soldatnamnet Rolig. Måhända var ingen av dem intresserad av att bli en pissegubbe. Eller så var det så enkelt att det redan på hade kommit nya framställningsmetoder för krut, vilket minskade behovet av salpetersjudning av jord.


Källor:

Alir anor nr 3 1998.
Maj Britt Sundin, Föreningen för främjande av forskning i Jämshöjd med omnejd.

måndag 1 december 2014

DNA i släktforskningen

På senare tid har DNA-testning utvecklats som ett komplement till den traditionella släktforskningen. DNA-tester kan dock på egen hand inte ge någon direkt användbar information, utan ska framför allt användas i kombination med "vanlig" släktforskning. Som naturvetare tycker jag det här området är väldigt intressant och fascinerande.

Nyttan med DNA-släktforskningen ökar också kontinuerligt allt eftersom fler lämnar in sina prov. Resultaten av DNA-analyserna läggs ut på databaser på nätet som med automatik kan hitta gemensamma släktkopplingar både nära och sådana med släktskap kanske 1000-tals år tillbaks. I detalj på vilket sätt släktskapet finns får man dock reda ut själv. Det finns tre typer av DNA som är möjliga att undersöka:

autosomalt DNA-test där man tittar på kromosomparen 1-22 och X-kromosomen, men inte Y-kromosomen. Det kan användas för att fastställa släktskap upp till ca 10 generationer bakåt i tiden. Detta DNA ärver vi från både mor och far, ungefär 50% från varje förälder. Vilka delar av DNA:t vi ärver från varje förälder är helt slumpmässigt.

Y-DNA. Är direkt kopplat till Y-kromosomen och den här biten DNA nedärvs därför enbart från män till sina söner. Den här typen av DNA förändras också väldigt lite över tid och det är därmed möjligt att följa linjen på det raka fädernet i många tusentals år. Man får reda på sin haplogrupp, dvs sin plats på den manliga delen av mänsklighetens släktträd.

mtDNA eller mitokondrie-DNA finns hos alla människor och den här biten DNA ärvs från kvinnor till sina barn. Den här typen av DNA förändras oerhört lite över tid oavsett hur många generationer bakåt man går. Därmed är det möjligt att följa linjen på det raka mödernet bakåt ända till människans ursprung. Mycket tyder på att vi alla härstammar, via en obruten linje av kvinnor, från en gemensam urmoder som forskarna döpt till den mitokondriska Evan. Under antagande av att mutationsfrekvensen varit relativt konstant under årtusendena för det mitokondriska DNA:t, beräknar man att denna Eva levde för ca 150 000 - 200 000 år sedan. Troligtvis levde hon i Afrika. Genom det här testet får man reda på vilken haplogrupp på kvinnolinjen man tillhör

Finns det då några risker med att göra ett DNA-test? Först och främst så testas enbart stickprovspunkter i arvsmassan där inga gener finns, och därmed går det inte att koppla resultaten till några sjukdomar. Sedan finns ju alltid risken att man får någon obehaglig överraskning att någon släkting inte är ens biologiska släkting, men det är en risk man får ta, och en sådan nyhet förändrar ju inte de sociala, juridiska och historiska banden.

Resultaten av DNA-analyserna läggs ut på databaser på nätet som med automatik kan hitta gemensamma släktkopplingar både nära och sådana med släktskap kanske 1000-tals år tillbaks. I detalj på vilket sätt släktskapet finns får man dock reda ut själv.

Jag valde att anlita en av de största företagen på marknaden, FamilyTreeDNA, och göra alla tre testerna. När mitt provresultat var klart hittade jag några personer i matchningslistan som jag direkt kunde se hur vi var släkt, bl.a. en annan släktforskare som jag haft viss kontakt med tidigare. Därmed blev de vallonska anorna på mormors sida fastställda, inte enbart genom att följa kyrkböckerna bakåt i tiden utan även genetiskt. En rätt så hisnande tanke, att de vallonska rötterna faktiskt finns kvar i det genetiska materialet.

Ungefär en gång i veckan trillar det in nya matchningar på personer som testat sig, och därmed ökar chanserna hela tiden att hitta kopplingar och komma framåt i sin släktforskning. Ett sådant här test blir extra kraftfullt om ganska nära, redan kända, släktningar också gör ett test, eftersom man då lätt kan identifiera på vilken gren mer avlägsna matchningar hör hemma.

Det finns också en funktion som ger besked om vilken andel av ens autosomala DNA som liknar referensgrupper från olika delar av världen, först på världsdelsnivå, men även uppdelat på Skandinavien, Västeuropa, Östeuropa etc.

Jag tänker inte gå in i detalj på resultaten av mina analyser, men den som är nyfiken får jättegärna kontakta mig så berättar jag mer.

Mer läsning och information:

http://www.familytreedna.com
Genvägar: praktisk handledning till DNA-jämförelse i släktforskning. Magnus Bäckmark 2013.
Släktforskarnas årsbok 2014 – utgiven av Sveriges Släktforskarförbund.