torsdag 3 december 2015

Rysshärjningarna i Norduppland 1719

Sommaren 1719 kom att minnas med skräck och fasa i norra och östra Uppland i mannaminne. Det var då ryssen spred skräck och förtvivlan bland befolkningen genom att härja och bränna.

Först en tillbakablick på åren innan. Det första decenniet under 1700-talet hade bjudit på både dåliga skördar och hårda vintrar. Pesten härjade dessutom hårt i Uppland 1710-1711, vilket innebar att det var en till stor del utarmad och undernärd befolkning när slutet av det stora nordiska kriget nalkades. Karl XII stupade i Norge i november 1718, vilket medförde slutet för det svenska stormaktsväldet. Ryssarna tog snabbt tillfället i akt att sätta press på Sverige i de efterföljande fredsförhandlingarna. De svenska styrkorna var klart försvagade efter kungens död, och försvarsmakten var så decimerad att den knappt kunde försvara det egna landet.

Den ryska aktiviteten kring svenskt territorialvatten ökade frampå sommaren 1719, och man befarade att en rysk attack var nära förestående. Trots detta gjordes inga försök att mota tillbaka fienden, utan hela skärgården låg i princip försvarslös. När de första angreppen skedde vid Rådmansö 11 juli 1719 stod det svenska hoppet till en dåligt tränad och utrustad hemvärnsliknande styrka.
Under de nästföljande knappa två veckorna brändes och plundrades Vätö, Väddö, Singö, Östhammar, Öregrund, Forsmark samt ett antal byar i Hållnäs, alltihop nästan helt utan motstånd. Av Forsmarks bruk återstod endast kyrkan och klockstapeln samt en gammal lada.

Hotet var nu överhängande för Sveriges största järnbruk, Lövsta bruk. Högsta befälhavare för försvarsstyrkorna vid Lövsta var generalmajor Bengt Fabian Zöge. Han härstammade från Tyskland, och hade varit med Karl XII på hans fälttåg. Hans dåliga kunskaper i svenska språket och hans förakt för oövade trupper försvårade kontakten med svenskt krigsfolk och allmoge. Zöge gjorde ett antal felbeslut vid försvaret av Lövsta, bland annat lät han bli att över huvud taget göra några rekognoceringar i området. När beskedet kom att ryssarna nalkades från Grönöhållet, skyllde han på illamående och drog sig undan det slutgiltiga avgörandet. På vägen mot Lövsta den 25 juli passade ryssarna på att bränna samtliga byar de passerade, bland dessa Skärplinge och kyrkbyn Försäter. Spåren från detta kan ses än idag, i form av några märken i den kopparklädda kyrkdörren, som enligt den muntliga folktraditionen kommer från hugg av ryska sablar. Kyrkan antändes, vilket fick till följd att fem valv störtade in och kyrktaket blev helt uppbränt, liksom altartavla och predikstol. Kyrksilvret hade dock förts i säkerhet till en gård i Orsbo.

De ryska styrkorna fortsatte sedan i rask takt mot Lövsta, där de svenska trupperna var grupperade, 500 man reguljär styrka samt lokalt uppbådsfolk om 1800 man mot 2400 landstigna ryssar. Förutsättningarna för ett effektivt försvar ansågs så goda att Zöge föreslog att låta alla dyrbara inventarier vara kvar på bruket, ett beslut som senare visade sig vara mycket olyckligt.
Efter att ryssarna delat upp sig i två flanker förutom huvudstyrkan i mitten, tog Zöge beslutet att retirera via Tegelsmora till Österby utan något egentligt motstånd. Man hann inte ens rädda de 10 768 daler silvermynt som förvarades på brukskontoret. Antalet stupade vid Lövsta uppgick sannolikt inte ens till 50 man sammanlagt.

Sålunda ödelades Sveriges största järnbruk. Två hammarsmedjor, kolhus, herrgården, femtio bruksstugor, brukskyrkan, klockstapeln, ålderdomshemmet, skolhuset, växthuset liksom 2000 tunnor spannmål brändes. Skadegörelsen värderades till hälften av all förstörd egendom i hela Uppland. Ägaren Charles de Geer uppgav själv sin förlust till 511 400 daler silvermynt, motsvarande drygt 40 miljoner kronor i dagens penningvärde. Som jämförelse kan nämnas att Sveriges statsinkomster under ett år knappast översteg 5 miljoner daler silvermynt.
Morgonen därpå, den 26 juli, marscherade den ryska styrkan mot Åkerby bruk, där masugn, hammarsmedja, kvarnar samt nio bondgårdar brändes. De 300 bruksborna hade då flytt till skogs.

Zöge avsattes från sin post som överbefälhavare redan denna dag och dömdes några år senare till 3000 daler silvermynt i böter och tre års fängelse.
Ryssarna fortsatte sitt härjartåg i bland annat Västland och Älvkarleby, men kunde hejdas innan de nådde Gävle.

När ryssarna försvunnit började flyktingarna söka sig hemåt. Efter en lång vandring var det många som till sin förtvivlan fann sina gårdar och ägodelar förstörda. Även sädesförråden hade bränts. I skogarna strövade skingrade boskapshjordar omkring, medan många djur hade förts till slakt på de ryska galärerna. Brandlukten hängde kvar över de norduppländska socknarna ännu långt in på hösten.
Människorna var utblottade och nu närmade sig vintern. Man har beräknat att cirka 70 000 människor längs svenska ostkusten blev hemlösa efter rysshärjningarna.

I ett förtvivlat brev till landshövdingen i Uppsala län heter det: ”Inför Eders Nåde äro wij underskrefne å Elf Carleby, Löfsta, Hållnäs och Wässlanda socknars wägnar högstnödsakade med thenna supplique att inkomma, allerödmiukel:n bönfallandes, att som bemte socknar af den grymma fiendens hand alt för beklagel:n äro både till hus och egendom warandes alla afbrände, ruinerade och förstörde, så att största parten af oss gå huuswilla, ej wetandes hwarest wi med wåra hustrur, barn, huusfolk och kreatur öfwer wintern, som nu tillstundar, kunna oss bärga och uppehålla".

Landshövdingen skrev i sin tur till Kungliga Majestätet men någon hjälp från Kronan fanns inte att få. De drabbade beviljades skattefrihet i fyra till sex år. Men det var föga tröst när vintern kom.

Att 1719 var ett svårt år i Norduppland kan möjligen skönjas även när man studerar mitt släktträd. Inte mindre än 11 direkta anor dör 1719, vilket är oväntat mycket för ett enskilt år. Till exempel dör makarna Pier Mineur och Katarina Guillaume (föräldrar till min mormors farfars morfars farfar) inom loppet av 15 dagar i augusti 1719, endast 53 respektive 45 år gamla. De var bosatta i Åkerby bruk, som ju drabbades hårt av rysshärjningarna.

Både Lövsta och Åkerby byggdes upp igen, och de gamla stadsplanerna följdes. 1723 kom driften igång i Lövsta vid de fyra nyuppförda hammarsmedjorna. Enligt en tradition i Åkerby timrades husen under de oroliga tiderna i Radesbo och Risöns obygder, där byggnaderna ”höggs ihop” och nedmärktes för att 1721 flyttas till bruket och på nytt resas upp där.







Brev till Landshövdingen 1719, Länsstyrelsen i Uppsala län, landskontoret.

Källor:
Sjöberg, Sven: Rysshärjningar i Roslagen. Borås 1981.
Thörnvall, Folke: Leufsta ett gammalt upplandsbruk. Tierp 1986.
Hillström, Lars: När ryssen härjade nästan till Gävle. Gefle Dagblad 2013-08-07.
Kyrkböcker i Österlövsta
 

 
 
 
 
 
 
 

 

 

 
 

 

 
 

 











 
 

 
 
 
 
 


fredag 20 november 2015

Häradsdomare

Jag har tidigare berättat om de riksdagsmän som funnits i släkten (se Riksdagsmän). Ett annat förtroendeuppdrag har ett par förfäder haft, nämligen häradsdomare.

Häradsdomare var benämning och hederstitel på den nämndeman i tolvmannanämnden i respektive härad som hade flest tjänsteår. Tolvmännen utsågs bland socknens allmoge, och ända fram till 1871 stadgades att tolvmännen skulle vara bönder. Den främste bland de tolv, som haft sitt uppdrag under längst tid, benämndes "äldste".

Tolvmännen valdes på sockenstämman i respektive socken, och varje socken hade ofta ett bestämt antal av posterna på sin lott. Nämndemännen satt vanligen på livstid, men på 1800-talet bestämdes mandatperioden till sex år med möjlighet att avgå efter två.
Äldsten var fram till 1866, då ståndsriksdagen avskaffades, i allmänhet den som valdes till riksdagsman, om en sådan skickades från häradet.

Två stycken förfäder har varit häradsdomare, vid olika tid och i olika härader, men av en händelse har de båda samma namn: Jan Mickelsson.

Den äldre av dessa, mormors mormors morfars mormors far, föddes 1704 i Elinge i Österlövsta socken, och var son till Mikael Timansson och Maria Jakobsdotter. Enligt dödsnotisen från 1783 var Jan Mickelsson nämndeman i 28 år. Han tjänstgjorde i Olands härad, dit Österlövsta hörde.

Den yngre, farfars farfars mormors far, föddes 1748 i Kastebo utanför Månkarbo i Tierps socken. Jan var son till Mickel Ersson och Anna Persdotter Martelleur, och alltså dotterson till Johanna Martelleur och systerson till riksdagsmannen Adrian Persson. Jan Mickelsson dog av ålderdom 1831 då han var 83 år gammal. Han tjänstgjorde i Örbyhus härad, som vid den här tiden omfattade Vendels, Tierps, Tolfta, Söderfors, Västlands och Älvkarleby socknar.

måndag 12 oktober 2015

Åkerby bruk

Bland vallonbruken i Uppland finns det några som är mindre kända. Ett av dessa är Åkerby bruk i Österlövsta socken, som alltid har befunnit sig lite i skuggan av sin granne, det mäktiga Lövsta bruk.

Åkerby anlades 1638 av Henrik Lemmens, faktor vid kronans gevärsfaktori i Norrtälje. Det såldes 1699 till Charles De Geer och drevs därefter tillsammans med Lövsta bruk till nedläggningen 1883.
Bruket brändes vid rysshärjningarna 1719, men återuppbyggdes. Längs bruksgatan finns idag kvar en rad låga rödfärgade timmerhus med uthus. Vid bruksgatans slut i söder står en klockstapel från 1739, som har blivit Åkerbys kännemärke och främsta symbol.

Åkerby bruks klockstapel. Bild från Länsstyrelsen.

Vid Åkerby har många av mina anor bott och arbetat, åtminstone 16 stycken plus deras familjer. Bland dessa finns representanter från många av de yrkesgrupper som fanns vid ett järnbruk:

Masmästare (chef och ansvarig för hyttan)
Smältarmästare (smed vid smälthärden)
Smältardräng (dräng vid densamma)
Räckarmästare (smed vid räckarhärden)
Räckardräng (dräng vid densamma)
Påsjare (uppsyningsman vid malmsovringen)
Bokare (krossar järnmalmen innan den smälts, benämns ibland också malmslagare)
Murare
Skogsvaktare (vaktade skogarna mot framför allt tjuvjägare och vedtjuvar)
Bruksarbetare
Dagkarl (de två sistnämnda gjorde förmodligen lite av varje vid bruket).
Dessutom statdrängar och torpare.


Bruksgatan i Åkerby bruk. Bild från Upplandsmuseet.

Som en bonus listar jag nedan de anor från Åkerby jag hittat hittills. Extra roligt är att de är både från farfars, farmors, morfars och mormors sida.

Johan Martelleur ca 1600-1658. Masmästare, död i Åkerby bruk.
Johan Martelleur död 1660. Masmästare i Åkerby bruk 1644.
Per Olsson död 1732. Bokare vid Åkerby bruk.
Claes Gelotte ca 1635-1702. Mästerräckare vid Åkerby bruk 1659-1665.
Nicolas Gelotte död 1663. Smältare vid Åkerby bruk 1654-1663.
Jan Andersson 1776-1850. Skogsvaktare och dagkarl vid Åkerby bruk.
Anders Olsson 1748-1811. Dagkarl vid Åkerby bruk.
Olof Andersson 1714-1795. Påsjare vid Åkerby bruk.
Julius Douhan 1712-1772. Murare och dagkarl vid Åkerby bruk.
Johan Douhan 1667-1745. Dagkarl vid Åkerby bruk.
Mårten Douhan död 1680. Smältarmästare vid Åkerby bruk 1644-51.
Johan Douhan (Jan de Han) död 1657 i Åkerby bruk.
Johan Mineur 1788-1862. Bruksarbetare vid Åkerby bruk 1835-1862.
Pier Mineur 1666-1719. Räckarmästare vid Åkerby bruk.
Michel Guillaume 1669-1735. Räckardräng vid Åkerby 1690-1706.
Pier Mineur död 1697. Smältare vid Åkerby bruk.

måndag 21 september 2015

Sockenbegreppet

Det är mycket tjat om socknar hit och dit på denna blogg. Varför det då? Idag saknar begreppet betydelse för gemene man, och begreppet som officiell administrativ enhet avskaffades redan 1862.

Socknen var ett administrativt område bestående av flera intilliggande byar och brukssamhällen. Socknen hade en sockenkyrka, styrdes av sockenstämman, och var en föregångare till dagens kommuner. Inom socknen hade man gemensam kyrka, präst och begravningsplats. I och med att kyrkans makt över folket tidigare var betydligt större, kom socknen att vara en viktig och naturlig avgränsning.

Idag finns alltså ingen officiell sockenindelning. Inte desto mindre är socken ett tämligen levande begrepp, eftersom det i många sammanhang finns ett behov av en indelning på lokal nivå som är oföränderlig. Kommuner och församlingar delas och slås samman utifrån aktuella behov, men i och med att socknarna inte längre är aktiva administrativa enheter kan de inte ändras. Sockenindelning används idag till exempel av dialektforskare, ortnamnsforskare, historiker, släktforskare, arkeologer samt ofta även hembygdsföreningar. Man kan säga att socknen är ett fryst begrepp från 1800-talets mitt. De kyrkböcker som släktforskare använder för att söka historisk information är indelade sockenvis.

Kraven på församlingarna har hårdnat sedan millennieskiftet, till exempel måste man nu ha minst 2000 medlemmar, varför små församlingar som inte uppnår kraven inkorporeras i andra. Riksskatteverket i sin tur, som idag har hand om folkbokföring, fastighetsbeteckningar och kartografi, utgår från kyrkans uppdelning i församlingar istället för socknarna. Detta gör att sockenbegreppet urholkas och hotar släktforskningen, som är i det närmaste omöjlig att genomföra utan socknar. Man får väl inse att byråkrati sällan har någon känsla för historiska sammanhang.

På senare år har det framförts krav från flera riksdagspartier, myndigheter och organisationer att socknen, och inte Svenska kyrkans församlingsindelning, skall utgöra den minsta enheten i folkbokföringen. I en debattartikel i Svenska Dagbladet för en rad tunga namn fram argument för att bibehålla sockenbegreppet: Ny folkbokföring raserar kulturarvet

T.o.m. en så modern företeelse som Wikipedia har förstått vad det handlar om: ”På Wikipedia bestämde vi 2010, efter flera års diskussioner, att inte längre använda församling för att beskriva ett geografiskt område, utan i stället använda sockenbegreppet”.
 

söndag 6 september 2015

Genvägen till Tegelsmora

En mycket rolig bieffekt av släktforskandet är nya kontakter med levande släktingar.
Jag har gett några exempel på detta tidigare, och tänkte nu ta upp två kontakter med anknytning till samma socken, nämligen Tegelsmora.

Först och främst en kvinna som snubblat över denna blogg och hittat bekanta namn. Det visade sig att hennes mormor är min mormors moster, född i Götby i Tegelsmora. Jag fick flera roliga anekdoter från våra gemensamma släktingar, t.ex. att hennes mamma, min mormors kusin, skulle ha klättrat upp på kyrktaket. Det låter väldigt vådligt, speciellt om man tittar på det branta taket. Jag kunde även fylla i några luckor i mormors mosters släkt, och även identifiera samtliga på det här kortet: Anders Petter Andersson och Hulda Maria Jansson med barn och tjänstefolk, även om jag hade gissat rätt på både barn och årtal. Hennes mormor Febe är den första flickan från vänster och hennes storasyster Astrid står bredvid, alltså min mormors mor.

Sedan tog jag kontakt med en nära matchning på FamilyTreeDNA (se DNA i släktforskningen). Det var estimerat av systemalgoritmerna att vi skulle vara tremänning-femmänning. Efter lite forskande visade sig våra närmaste gemensamma anor vara Per Olsson, född 1770 i Götby i Tegelsmora och Brita Andersdotter, född 1767 i Gyllby i Tegelsmora. Per och Brita är föräldrar till min mormors mormors farmor. Efterforskningen gjorde jag genom att titta igenom hennes släktträd som hon laddat upp på FTDNA, och hittade några ”misstänkta” socknar där vi skulle kunna ha kopplingar, nämligen Jumkil och Ärentuna, tillika födelseorter för hennes farmors föräldrar. Efter att ha sökt igenom mina samlade anteckningar efter personer boende där, hittade jag ett barnbarnsbarnbarn till Per Olsson och Brita Andersdotter, född i Uggeln i Ärentuna, som var densamma som hennes farmors far. Det visade sig alltså att vi är sexmänningar med en generations förskjutning, eller som man säger på engelska ”5th cousin once removed”.
Självklart jättekul att få sin traditionella släktforskning bekräftad på genetisk väg.

torsdag 27 augusti 2015

I födelsesocknen

Den här bloggen börjar mer eller mindre utvecklas till en odyssé bland uppländska socknar, och då kan man ju fråga sig om det inte finns några anor i min egen födelsesocken, alltså Vaksala. Visst är det så.

Mormors morfars farfars farfar, bonden Anders Mårtensson, flyttade 1777 från Ovike i Husby-Långhundra socken dryga två mil nordväst till Bolsta by, en liten bondby nära Vaksala kyrka. Bolsta by ligger idag alldeles invid Vitkålsgatan i stadsdelen Årsta i östra Uppsala och är hemvist för 4H-verksamheten i Årsta. Med sig i flytten tog Anders sin hustru Katarina Matsdotter och parets tre barn, samt dessutom föräldrarna Mårten Josefsson och Brita Andersdotter. Anders och Katarina får sedan ytterligare fyra barn, och fem av de sju barnen kom att uppnå vuxen ålder. Min ana, Mårten Andersson, flyttar till Klinta i Börje socken och blir så småningom svärfar till Beata Ullström, vars familj jag berättat om i Rusthållare i Börje.

De övriga fyra barnen blir kvar i socknen, och kom att bo i bl.a. Skölsta och Svidja (Svia) ute på slätten öster om Vaksala kyrka.
Anders och Katarinas yngste son Samuel Andersson var bosatt i Skölsta. Han var förutom bonde även rusthållare, fjärdingsman och tolvman. Hans båda söner Samuel och Karl Vilhelm hade också förtroendeuppdrag i socknen. Rusthållarens uppgifter har vi ju gått igenom tidigare, och jag tänkte återkomma vid senare tillfälle vad fjärdingsmän och häradsdomare gjorde i 1700- och 1800-talets Sverige.

Vaksala har från tidig medeltid (socknen nämns första gången 1190, och kyrkans äldsta delar är ungefär lika gamla) till för några decennier sedan uteslutande bestått av jordbruksbygd, om än präglad av närheten till Uppsala stad. Den smäckra kyrkspiran är ett känt landmärke. 1948 hade Vaksala en folkmängd av 1.394 personer, samtliga boende på landsbygden. Efter utbyggnaden av framför allt Gränby, Salabacke och Årsta steg siffran till 22.000 vid sekelskiftet och fortsätter att öka.
 
Vaksala Kyrka. Bild från www.upplandia.se

Inom Vaksala socken ryms ytterligare en stadsdel, förutom de tidigare nämnda: Fyrislund, som till största delen är ett industriområde. Stadsdelen har fått sitt namn från Fyrislunds gård som ligger inklämd invid Uppsala Business Park. Gården är vad som återstår av den mycket gamla byn Gnista.
Utgrävningar gjordes för ett par år sedan av Gnistahögen (jordhögen vid golfbanan), som är en gravhög från 500-talet, inför byggandet av det nya ICA Maxi. Området kring Gnista visade sig vara en plats där en mäktig dynasti begravt sina döda. En kul detalj är att man hittade kanske världens äldsta smiley. Man tror att det är en spelbricka gjord av ben.
Bild från Upplandsmuseet.

Nu tror jag i och för sig att vi rent tekniskt har klivit över gränsen till Danmarks socken, men jag bjuder på det. Fynden från utgrävningen finns för beskådande på Upplandsmuseet i utställningen ”Guld och Granater”.
 

måndag 3 augusti 2015

Långbacka-Jans minnesplats

Nu har jag sett den med egna ögon, Långbacka-Jans minnesplats i utkanten av Rasbo socken. Jag skrev tidigare här om den legendariske spelmannen vars fiolspelande fick stolar att dansa och hönor att dra tunga hölass uppför branta backar.

Minnesplatsen finns på den plats där hans barndomshem låg, vid foten av Långbacken upp mot Stavby socken. Det är alldeles vid väg 288, en liten avtagsväg vid en busshållplats till vänster om man kommer från Uppsalahållet, 4,5 km efter rondellen vid Rasbo kyrka och 750 meter efter avtagsvägen mot Lejsta och Hov. Ett ganska oansenligt ställe för en minnesplats, får man väl säga, men ändå. 1993 invigdes här en minnessten skapad av Lars "Krangel-Lars" Mattsson. Minnesstenen står på det fundament där murstocken till Långbackatorpet stod. Vid 200-årsfirandet av Långbacka-Jans födelse år 2000 tillkom en minnesplatta på en sten till vänster om minnesstenen.
 
Långbacka-Jans minnessten
Långbacka-Jans minnesplatta
Långbackens början


torsdag 2 juli 2015

Rusthållare i Börje

Börje socken ligger omedelbart väster och nordväst om Uppsala. Bygden präglas av ett öppet slättlandskap med små slingrande landsvägar, och i övrigt en småkuperad skogsbygd. Väldigt typiskt uppländskt. Liksom i fallet med Morkarla korsas inte socknen av varken riks- eller länsvägar, förutom en liten snutt av väg 272 längst i sydost mot Uppsala.
Börje är extremt rikt på fornlämningar. Exempelvis lär det vara den socken i landet med flest skärvstenshögar från bronsåldern.


Börje kyrka
Släktgrenen Ekholm/Malmsten/Ullström på mormors sida har jag avhandlat tidigare. Beata Ullströms make Mårten Mårtensson föddes 1811 i Klinta i Börje, och hans föräldrar var Mårten Andersson från Husby-Långhundra och Kajsa Olsdotter, bördig från trakten. Kajsas far Olof Olsson föddes också i Klinta, men flyttade till Altuna i norra delen av socknen, inte långt från Åkerby kyrka, efter att ha gift sig med Kajsa Persdotter som var därifrån. Kajsas far Per Jansson var rusthållare fram till sin död 1771, en uppgift som sedan övertogs av den nyblivna svärsonen Olof. Även Per Janssons bror Jan var rusthållare, medan deras far Johan Ahlman var soldat och tillhörde livregementets dragoner.

Vad innebar det då att vara rusthållare? Det var en innehavare av ett hemman (rusthåll), vilket åtagit sig att sätta upp och underhålla ryttare med häst och utrustning till det militära. Som kompensation befriades han från grundskatterna. Medan kronan ansvarade för vapen (musköter, värjor, pistoler, pikar etc) fick rusthållaren stå för häst, ryttare och övrig utrustning. Gårdens skatteskyldighet omvandlades till beriden militärtjänst. Rusthållaren själv var inte ryttare utan fick som rotebönderna skaffa en rekryt som han utrustade. Systemet med att rusthållaren själv red skulle bli för sårbart. Om han stupade var det svårare att skaffa fram en ny rusthållare som hade råd att utrusta en ryttare än en person som var villig att bli ryttare. Det var dyrt att utrusta en ryttare med häst så generellt gällde att endast de mer besuttna var rusthållare.
 
Livregementets dragonkår var fördelat på 5 skvadroner om totalt 505 dragoner. Rusthåll No.53 i Altuna i Börje socken bemannade skvadron No.5, som gick under namnet Uppsala skvadron. Livregementet till häst bildades 1667 genom att Upplands ryttare (ett kavalleriregemente förlagt i Uppland) upphöjdes till kunglig livtrupp.

Källor:
Kyrkböcker i Börje
Nationalencyklopedin: Börje
Statistiskt sammandrag af svenska indelningsverket. Claes L. Grill. 1855-1858.

fredag 26 juni 2015

Karl XII:s norska fälttåg

Åter till soldaterna i släkten. Jag har åtminstone en till att avhandla. Det gäller min farmors mormors morfars farmors far Lars Larsson Wiberg, född omkring 1696 i Tierps socken. I de militära arkiven kan man läsa att Lars antogs till armén 1718, lagom till detta års fälttåg mot Norge. I generalmönsterrullan får man reda på att Lars är en "God karl af medelmåttig längd". 1736 finns anteckningen "Klagar öfver torrwärk och andtäppa sedan norska campagnen. Begär och får avsked." Lars tillhör Livkompaniet inom Upplands regemente, och soldatnamnet Wiberg tillhörde hembyn Väster-Ensta liksom åtminstone ytterligare två soldater därifrån.

Vad hände då 1718, efter att Lars blivit antagen? Det här var på sluttampen av det Stora nordiska kriget, då Sverige gjorde två försök att invadera Norge. Man hade misslyckats 1716, och nu hade Karl XII samlat ihop cirka 40 000 man. Planen var att Carl Gustaf Armfeldt skulle ta en styrka på 5000 karoliner och anfalla Trondheim och på så sätt kapa Norge på mitten, samtidigt som kungen tog hand om huvudstyrkan i söder för att gå genom Halden mot Kristiania. Upplands regemente kom att tillhöra kungens styrkor under fälttåget.

Det finns en kompanidagbok från Upplands regemente som beskriver förhållandena under marschen genom Värmland och Dalsland i oktober/november 1718. Regementet var på 1200 man och indelat på 8 kompanier à 150 man. Det framgår att en normal dagsmarsch var på 2 mil, men det fick kortas något på grund av de dåliga vägarna i Dalsland. Dagen började med corum (morgonbön) och innan man gav sig väg bjöds mannarna på en sup brännvin (18 man på litern). I Åmål hade man slaktat en oxe som gav 80 kg kött, och man köpte även 85 kg palt i stan. Efter den dryga dagsmarschen kunde det därför delas ut 300 gram kött per man. Den 29 oktober inspekteras regementet av Karl XII och manskapet påbjöds då att ta på sig sina strumpor, damasker och skor (dvs lågskor de själva köpt). Klädseln bestod annars av blå livrockar med gult foder, under det gul väst som gick ner på låren. Därunder en vit skjorta, en svart halsduk och en hatt. Nertill skinnbyxor med knäremmar som knyts under knäna. En del var barfota i sina näverskor, medan andra hade gråa yllestrumpor – de gula strumporna och köpeskorna låg i ränseln och likaså den blåa kappan för ruskväder.

Den 30 oktober korsar truppen den norska gränsen, och hela uppdraget ser tämligen lyckosamt ut. Som bekant träffas Karl XII av en kula i huvudet vid Fredriksstens fästning den 30 november, och fälttåget avbryts. Den sydliga styrkan får en betydligt lugnare reträtt än resan för Armfeldts armé. Den kom att gå under namnet Karolinernas dödsmarsch, där över 4000 soldater frös ihjäl i Tydalsfjällen.

Belägringen av Fredrikssten blev inte särskilt kostsam räknat i förluster vare sig för svenskarna eller norrmännen, omkring 200 man på den svenska sidan och mindre än 100 på den norska. Som vanligt i den tidens krig var det mest sjukdomar som skördade offer och i generalmönsterrullan nämns endast en enda soldat som stupat i strid.

Lars Larsson Wiberg kommer hem till Tierp, och gifter sig annandag jul 1727 med Dorotea Olofsdotter. De får åtminstone fem barn. Torrvärken och andtäppan som Lars klagade över kan översättas till reumatism respektive astma. Man får väl hoppas att det fanns utrymme för viss rehabilitering när den svenska stormaktstiden var över.


Källor:
Kyrkböcker i Tierp
Generalmönsterrullor
Bengt Hemtun, Mellerud

måndag 1 juni 2015

Jakten på Martellurs grav – upplösningen

Se del 1 i dramat här: Jakten på Martelleurs grav

Så hittade vi till slut rätt. Visst var det vid Tierps kyrka som vi skulle leta. Med lite vägledning från min niomänning Kerstin som så vänligt hade skickat ett dokument över gravhällar och gravvårdar på Tierps kyrkogård. Enligt förteckningen skulle gravhällen vara på den södra sidan av kyrkan. Och visst fann vi den, efter lite letande. Texten är ganska otydlig, men den stämde bra med vad som är angivet i förteckningen:

 Denna sten och lägerstad tillhör smeden
Pehr Andersson i Yfred född Ao 1681 död 1758
och dess hustru Jana Martileur född 1693 död 1767
Jag lägger mig frimodigt neder i grift
Min Jesus sjelf sätter på grafven den skrift:
Jag lefver, I skolen ock lefva

 

Bilden visar gravhällens läge, tagen med ryggen mot den södra kyrkomuren.
Man riktigt känner historiens vingslag när man tänker på att detta ristades in för snart 250 år sedan.
 
För att fortsätta på temat släktforskningssafari måste jag bara få redovisa min personliga Anornas väg No.1. Genom att i den allra ostligaste utlöparen av Tierps socken, mellan Tierp och Tobo, göra en liten avstickare från länsväg 292 på en sträcka av cirka 7,5 km (dvs ett medelmåttigt löppass) passeras by efter by som flitigt förekommer i mina anors födelsenotiser:
 
Skogsbo: Morfars farfars far och ytterligare åtminstone fyra generationer bakåt.
Skärpan: Farmors mormors mor och ett par generationer till.
Stora och Lilla Bultebo: Farfars mor och många till.
Mossbo: Morfars farfars farfars mormor och hennes föräldrar.
Gåvastbo: Farfar, farfars far och mormors farmors farfar.
Källbo: Morfars far och hans far.
För övrigt en riktigt vacker skogsbilväg.

Och så ytterligare en uppföljning till ett tidigare inlägg. I november förra året berättade jag om farfars farbror Klas August Pettersson, som arbetade som banvakt. Det hus som en gång tjänstgjorde som Gåvastbo station är en skugga av sitt forna jag. Det är bara en tidsfråga innan huset rasar ihop helt och hållet.

 
 
I Gåvastbo finns även min farfars barndomshem, ett hus som fortfarande står kvar och som är i betydligt bättre skick än den gamla stationsbyggnaden.

 
 

 

måndag 25 maj 2015

Knut Mineur – koncentrationsläger i Nazityskland

Jag tänkte berätta om en släkting med ett dramatiskt livsöde. Det handlar om Knut Mineur, som jag är släkt med på åtminstone tre sätt. Dels det mest uppenbara släktbandet genom släkten Mineur. Min mormors farfars mor hette ju Maja Greta Mineur. Dessutom är Knuts farfars mormors farfars far Claes Gelotte även min ana på farmors sida. Sedan har vi gemensamma anor genom släkten Sporrong. Bertram Sporrong var räckarmästare vid Hargs bruk, och hans dotter Katarina gifte sig med en Pierre Mineur som är Knuts ana på det raka fädernet, medan Katarinas bror Karl är min ana på mormors sida.

Knut Mineur föddes 1905 i Gävle. Knuts mor dog i tuberkulos när han endast var 2 år gammal, och han placerades kort därefter i fosterhem i Finnböle i Hedesunda socken. Han behandlades inte särskilt väl av sin styvfar, och vid 14 års ålder beslöt han sig för att rymma, och sökte då upp sin ursprungliga familj.

Gävle var på den här tiden en stor sjöfartsstad, och Knut blev sjöman och tog jobb på olika båtar. Samtidigt med sjömanslivet engagerade han sig starkt för sjöfolks- och hamnarbetarnas villkor. Vid en vistelse i Hamburg 1934 blev Knut arresterad av Gestapo, anklagad för att ha spridit politisk propaganda. Efter en skenrättegång med planterade ”bevis” ansågs han skyldig till högförräderi mot sitt nekande och dömdes till sex år i koncentrationsläger. All den psykiska och fysiska tortyr som detta innebar tänker jag inte beskriva i detalj här, men det är en omskakande läsning att ta del av.

Det är oklart exakt vilka ansträngningar som den svenska staten gjorde för att få Knut fri. Han släpptes till slut i mars 1938 efter tre och ett halvt år i nazistisk fångenskap. De främsta faktorerna som ledde till frigivningen är förmodligen dels det faktum att han var svensk medborgare och att tyskarna ville inte stöta sig med Sverige i onödan, dels en anstaltsläkare vid koncentrationslägret som visade viss humanitet.

På hemmaplan bildades under fångenskapen Jansson-Mineur-kommittén i syfte att försöka få Erik Jansson och Knut Mineur frigivna, båda dömda till liknande brott. Kommittén försökte även få till stånd en svensk bojkott av de olympiska spelen i Berlin 1936, vilket man som bekant misslyckades med.

Det mest upprörande i sammanhanget är kanske på det sätt Knut Mineur behandlades efter sitt frigivande och sin ankomst hem till Sverige, åtminstone fram till krigets vändpunkt vid tyskarnas nederlag i Stalingrad. Efter 3 ½ år i koncentrationsläger och därmed märkt för livet både fysiskt och psykiskt betraktas han som en säkerhetsrisk och får inte den minsta hjälp av staten, snarare tvärtom. Rent tragikomiskt blir det när skattemyndigheten bötfäller honom med hela lönekuvertet för att inte ha lämnat in självdeklaration för fyra år. Efter att ha förklarat att han satt i nazistiskt koncentrationsläger under de åren blir svaret ”Ja, men det är en sak som inte angår oss". Det krävdes advokathjälp för att få böterna avskrivna.

Självklart är det lätt att vara efterklok. Sverige såg ju helt annorlunda ut vid den här tiden jämfört med idag. Det förelåg t.ex. en massiv kommunistskräck i vårt land under många decennier.

Läs gärna boken jag tipsar om nedan. Det ger en skakande inblick i nazismens illdåd, något som aldrig får glömmas. Sedan får man ta den öppet marxist-leninistiska Knut Mineurs politiska åsikter som man vill.

Litteratur:

Mineur, Knut: Tukthus. En proletärs minnen. Gidlunds förlag 1970.

fredag 1 maj 2015

Den glömda bygden - i Simon Wahlbergs fotspår

De flesta upplänningar kan ganska lätt pricka in både Österbybruk, Gimo, Alunda och Skyttorp på en karta. Om man ritar ett kryss på den kartan med de fyra orterna i varsitt hörn hamnar mittpunkten ganska exakt på en plats som förmodligen inte är lika bekant – Morkarla. Mitt i Uppland ligger en socken som man kommer till på slingrande skogsvägar, oavsett från vilket håll man färdas. Att det historiskt har varit en tämligen karg bygd understryks av det faktum att Morkarla ingick i Olands härad, vars namn kommer från adjektivet oländig och syftar på dess vida och oländiga skogmarker översållade med klippblock.

Mitt i socknen, där huvudvägarna möts, ligger Morkarla kyrka. Det är en ganska liten och gullig gråstenskyrka som har sitt ursprung i 1200- eller 1300-talet. Den var tyvärr inte öppen vid vårt besök idag, så vi kunde inte studera målningarna som ska vara intressanta.


 
Morkarla kyrka




I Morkarla har en liten del av mina förfäder bott, på mormors och morfars sida. Det är dels ett par generationer akademibönder i Prästby, dels en av mina äldsta dokumenterade förfäder; Nils Ersson i Söderby (14 generationer bort), som jag nämnde i Men hur långt har du kommit då?. Slutligen familjen Wahlberg, som jag nämnde i Gruvarbetarna från Söderskogen. Simons Wahlbergs farfar Erik Andersson Wahlberg föddes 1724 i Valö, men gifter sig med bonddottern Anna Matsdotter från Knaby i Morkarla, och flyttar dit. Erik arbetar som gruvdräng liksom sonen Erik. Erik den yngre gifter sig med Brita Karberg från Karkebo i Film och paret får fem barn. Den enda sonen som överlever barnaåren är Simon, som gifter sig nyårsdagen 1816 med Brita Lisa Danqvist från Söderskogen i Film. Brita Lisa var äldsta dottern till Anders Danqvist, vars bouppteckning redovisades i En bouppteckning berättar. Efter vigseln flyttar Simon från Morkarla till Söderskogen och fortsätter att arbeta som gruvdräng vid Dannemora. Som av en händelse gjorde vi samma resa idag, dvs från Morkarla till Söderskogen i Film, och gjorde faktiskt också ett stopp och tittade ner i det imponerande dagbrottet vid Dannemora gruvor.

Söderskogen var en mycket trevlig bekantskap. De gamla gruvdrängstorpen verkar vårdas ömt, och hela byn andas Bullerbyidyll, om än förmodligen enbart som sommarstugeområde. De många och vackra stengärdsgårdarna och stenhögarna vittnar om det arbete som låg bakom att få till brukbar mark. Både Film och Dannemora ingick ju också i Olands härad.
Söderskogen, Film


 

Källor:
Sveriges Bebyggelse, Uppsala län del II, 1950.
Svensk Etymologisk Ordbok.
Kyrkböcker i Morkarla, Film och Valö.
 

torsdag 23 april 2015

Förolämpningar genom tiderna

Det sägs ofta att samtalsklimatet har blivit hårdare, men det kan mycket väl istället handla om att vi alltid letar efter nya förolämpningsord för att vi slitit ut de gamla. Idag har många gamla förolämpningsord som hutlare, kakell och rumpoxe försvunnit ur vårt ordförråd.

De medeltida lagsamlingarna hade listor över vilka benämningar man inte fick använda om sina medmänniskor, t.ex. tikvalp, fegis, trollkona, hortuta, förgörerska, tjuv, sköka, hora, rövare, mördare, niding, träl, kasevarg (mordbrännare), agnabak (spannmålstjuv), skökoson, lögnare, son av hynda och så vidare. I äldre tiders lagar kallades brottet förolämpning för användande av okvädesord eller okvädinsord.

Jag har tagit del av en intressant avhandling som belyser förolämpningarnas språkliga och sociala funktion i 1630-talets Uppsala, där man har gått igenom domstolsprotokoll från denna period. Rättsprocesserna gäller just språkbrott. De förolämpningar som togs upp i domstol var oftast lögner som kunde skada en persons anseende eller position i samhället.

Jag tänker redovisa ett axplock av mer eller mindre rumsrena okvädesord som förekom under 1630-talet. Känsliga personer uppmanas därför att hoppa över listan nedan.

ballskräppa
– testikelpung, feg person
hutlare – fuskare, bedragare
kakell - uppblåst person
rumpoxe - dum person
gillbertil – övermodig person eller kåt man
hyslare - klåpare
kukuvall – hanrej, man vars hustru är otrogen
långhäger - övermodig person
sakrametskona - sedeslös kvinna
snorslev - otuktig kvinna
snålbyla – girig, sniken person


Självklart har jag ett eget exempel på en förolämpningssituation från min släkt. Det finns ingen anledning att tro att ”vi” har varit bättre inom detta område än andra. Exemplet är från ungefär samma tidsepok som den som avhandlingen behandlar.
Farfars farfars mormors farmors mor var Johanna Martelleur i Yvre i Tierps socken, och har tidigare nämnts här på bloggen. Hennes storasyster Maria Mickelsdotter Martelleur och mamma Kerstin Nilsdotter hamnade inför Tierps tingslags häradsrätt vid ett tillfälle.

Utdrag ur Tierps dombok år 1707:
Kom för rätten mästerräckaren wid Hofors järnbruk Anders son klagade till Anders Godous hustru Maria Mickelsdotter och dess moder Kierstin Nilsdotter för det de i förlden somras då hans hustru kommit till Bruksbrunnen att hämta vatten, ...öfverfallit henne med beskyllningar, och icke utan åtskilliga gånger ropat henne för hora...
Stort tack till min niomänning Kerstin som delat med sig med material från domböcker i Tierp.
Källor:
Dick Harrison: Sveriges historia - 600-1350
, Norstedt, Stockholm, 2009.
Erik Falk: Verbala förolämpningar i 1630-talets Uppsala – En historisk talaktsanalys. Uppsala universitet 2011, Institutionen för nordiska språk.

söndag 12 april 2015

Dödsnotiser berättar om livet del 2 - Talis qualis


Åter till dödsnotiserna, som kan ge värdefull information om personen i fråga. För det mesta inte alls så utförligt som de dödsnotiser jag gav exempel på här: Dödsnotiser berättar om livet, utan snarare av typen: ”Dagkarl Anders Persson i Leufsta bruk, 75 år gammal, beskedlig. Dog av slag.”

Och det är detta lilla betygsättande ord jag tycker är lite intressant. ”Beskedlig” är en relativt vanligt omdöme i dödböckerna, och ska nog tolkas som sansad, måttlig och anspråkslös eller kanske även hygglig och vänlig. (Se SAOB, där finns många förslag.)
Även ”gudfruktig” ses ganska ofta, vilket bör betyda ungefär from eller rättfärdig.
”Ärlig” har jag sett bland mina anor i ganska många fall, och det är väl knappast något negativt iallafall.


Men min favorit bland omdömen i eftermälen hämtar jag från min farmors morfars morfars farfars far Mats Larsson i Valparbo i Österlövsta socken. Hans omdöme har jag över huvud taget inte sett någonstans annars bland alla dödsnotiser jag skummat igenom: ”Talis qualis”. Det är latin och betyder ungefär ”jag är sån jag är”. Min gissning är att Mats var lite av en särling som gick sin egen väg i livet.

Talis qualis var för övrigt också pseudonymen som författaren och jourmalisten Carl Vilhelm August Strandberg änvände sig av. Han är mest känd för att ha skrivit texten till Kungssången 1844, inför Oskar I:s trontillträde. Pseudonymen eller signaturen lär han ha antagit efter att ha fått en av sina dikter bedömd av den måttligt imponerade fadern.
 

torsdag 26 mars 2015

Vallonsmide

Jag har fått frågan från en läsare vad det var som var så speciellt med vallonsmidet. Jag ska göra ett försök att förklara det lite kortfattat.

Vi får börja där allting startade. Ardennerna innehöll rika fyndigheter av järnmalm och vallonerna utvecklade system för järnets utvinning. Redan på 1400- och 1500-talen var trakterna av Meusedalen, Liège och Namur ett sjudande bruksdistrikt.

Det som skiljde vallonsmidet från det samtida tysksmidet var att man använde sig av två härdar, en smälthärd och en räckarhärd. Tysksmidet, som hade utvecklats i några tyska stater, infördes i Sverige av Gustav Vasa. I den tyska smidesmetoden hade smedjan endast en härd i vilken tackjärnet både smälts och återupphettas under det att det räcktes ut till stänger.

Vallonsmidet innebar att de två produktionsstegen skiljdes åt. Smedjan hade två härdar, en smälthärd där de stora tackjärnsstyckena smälts ned och renas från överflödigt kol och en räckarhärd där stycket från smälthärden åter hettas upp och smides ut till stänger under den vattendrivna hammaren. I vallonsmidet hade utgångsmaterialet formen av en lång grov stång, en så kallad gös, som skjuts in i smälthärden från härdens baksida och successivt smälts av.

Vallonsmidet gav goda möjligheter att rena metallen från fosfor. Höga halter av fosfor var ett problem i Vallonien. Malmen från Dannemora var fosforfattig och metoden innebar att man fick stångjärn med mycket låg slagghalt, det vill säga en produkt av mycket hög kvalitet.

Smedernas arbete var hårt och tungt. I tysksmedjan arbetade smedslagen med såväl smältgörning som räckning. I vallonsmedjan var arbetsfördelningen uppdelad i ett smältarlag och ett räckarlag. Dygnsproduktionen i vallonsmedjan var högre, men samtidigt arbetade där fler mästersmeder och drängar. I tyskmedjan sysselsattes två smedslag i två skift med sammanlagt åtta smeder och drängar. Vallonsmedjan hade tio smeder och drängar fördelade på två skift.

Den produktion som såldes på export var framför allt stångjärn. Vallonjärnet svarade för en mycket liten andel men i gengäld var dess kvalitet överlägsen. Detta järn hade en alldeles egen prisbildning. Redan under 1700-talet betalade man ett pris för vallonjärnet som var högre än för det ordinarie stångjärnet och så blev det även i fortsättningen. Från och med 1827 var överpriset än mer betydande, nära nog dubbelt så högt som för ordinarie järn. Vallonjärnet var en kvalitetsprodukt och det såldes under 1700- och 1800-talen nästan uteslutande till England, främst Sheffield. Där användes det som utgångsmaterial för ståltillverkning. Vallonjärnet hade rykte av att vara oöverträffat som stålämne för produkter med särskilt höga krav på eggskärpa, polerbarhet och motståndskraft mot utmattning.

Tysksmidet var det vanligaste och svarade under 1700-talet för ca 80% av det producerade stångjärnet för export. Det tysksmidda järnet var ett mjukt och formbart järn, det vallonsmidda hårdare. Vallonbruken var långt färre än tyskbruken, men de var överlag betydligt större. I mitten av 1700-talet drevs smide vid knappt 20 vallonbruk, så gott som alla i Norduppland, och 340 tyskbruk i övriga Bergslagen samt andra delar av Sverige och Finland.

Sammanfattningsvis så krävde vallonsmidet större resurser men levererade ett bättre resultat kvalitetsmässigt.

Sedan hade de invandrande vallonerna även stor betydelse för svensk kolningsteknik, som tidigare beskrivits här: Inte riktigt först


Källor:
Boken om Bergslagen, 1988 Förlaget Rubicon Utgiven i samarbete med Bergslagsdelegationens projekt Turism i Bergslagen.
Nycklar till Brukssamhället, ett samarbete mellan VärmlandsArkiv, Folkrörelsernas arkiv för Värmland, Värmlands Museum, Karlstads universitetsbibliotek och Länsbiblioteket i Värmland.
Bergsbruk - gruvor och metallframställning. Av SNA.

lördag 14 mars 2015

Ramhälls gruvor

Släktforskningssafari igen! Idag gick turen till en bortglömd gruvby i hjärtat av Uppland, Ramhäll.
I trakten av Ramhäll upptäcktes järnmalm den första gången 1742 och brytning pågick till mitten på 1760-talet. På 1830-talet påbörjades brytning på nytt och i större omfattning. 1942 köpte Stora Kopparberg gruvorna och gjorde stora investeringar. Driften upphörde 1975, då gruvorna lades ner.

Med järnvägen fanns via en smalspårig malmbana godsförbindelse med Dannemora och med Harg
vid Upplandskusten, varifrån båttransporter kunde ske både för inrikes leverans och för export, inte minst till England och Sheffield. Ramhälls järnmalm var av lika hög kvalitet som den från Dannemora.

Idag bjuder Ramhäll på ett nästan kusligt monument över en svunnen industri. Som en jättelik sarkofag reser sig oväntat den stora gruvlaven mitt ute i den uppländska landsbygden. Det som finns kvar av malmbanan påminner nästan om romerska kolonner. Industribrutalism i all sin prakt. Här är några bilder från tidigare idag:

 




 
Johan Gustaf Andersson, min mormors morfars far, och hans liv som arbetare i Uppsala vid 1800-talets slut, har jag skrivit om här. Hans lillebror Vilhelm Andersson föddes 1852 i Nyvla, bodde några år i Stabby i utkanten av Uppsala och sedan i Karlsberg i Stadsskogen innan han år 1900 flyttade till Ramhäll i Alunda socken. Han jobbar där som gruvarbetare till sin död 1914. Vilhelm och hustrun Anna Lovisas dotter Hulda Katrina blir kvar i Ramhäll då hon gifter sig med gruvmaskinisten Per Johan Hellgren, som jobbar i gruvan till sin död 1930. Kanske finns någon av dem med på den här bilden på gruvarbetare vid Ramhälls gruvor från Olands kommuns bildarkiv, Upplandsmuseet:
 



onsdag 11 mars 2015

Pestens tid

Toussaint Guillaume som kom från Liège 1627 för två års arbete i Sverige blev kvar längre än så. Toussaint finns antecknad som räckarmästare både på Hillebola bruk och på Lövsta bruk.
Han fick åtminstone sju barn, och blir så småningom stamfader till en stor vallonsläkt Guillaume/Gilljam, framför allt koncentrerad till bruksorterna i norra Uppland.

Toussaint dör i pesten och begravs den 28 september 1657 i Lövsta.
Även sonen, masugnsarbetaren Israel Guillaume, och ett barn till denne dog i pesten samma år.
I kyrkoräkenskaperna för Österlövsta socken 1657 sammanfördes de som avlidit i pesten separat. Totalt avled omkring 60 personer som alla begravdes mellan 9 augusti och 11 november.

Pest är en infektion orsakad av bakterien Yersinia pestis. Den slår ut immunförsvaret, och infektionen kan leda till olika former av pest (böldpest, lungpest och blodpest), beroende på vilka organ som infekteras.

Den mest kända epidemin är förstås digerdöden, som drabbade Europa i mitten av 1300-talet. Större och mindre pestepidemier drabbade Sverige över 20 gånger mellan 1350 och 1713.
Efter 1657 skulle det dröja till 1710 innan nästa utbrott av pesten drabbade i Sverige. Det varade till 1713 och blev tack och lov den sista pestepidemin i Sverige.

måndag 2 mars 2015

I fäders spår – besök i Liège

I samband med helgens weekendresa till Bryssel lämnade jag grabbgänget under en förmiddag för att göra en avstickare till Liège. Jag tänkte att det skulle vara intressant att stifta lite bekantskap med Vallonien. Liège är liksom Uppsala landets fjärde största stad, och av ungefär samma storlek, men den belgiska fyran kändes något större.

Floden Meuse, centrala Liège

Staden var biskopssäte från omkring år 720, och bildade ett furstbiskopdöme inom det tysk-romerska riket under åren 980-1795. Åtta kyrkor eller katedraler byggdes under denna period, varav sju finns kvar. Den största kvarvarande, och den nuvarande domkyrkan, är Cathédrale Saint-Paul som byggdes på 1100-talet.

Cathédrale Saint-Paul

Louis de Geer föddes 1587 i Liège. Med hjälp av Gustav II Adolf tog han över Österby, Gimo och Lövsta bruk m.fl, och utvecklade dem till de största järnbruken i Sverige. För att bemanna bruken rekryterade de Geer arbetskraft och därmed en överlägsen järnframställningsmetod från sitt forna hemland.

De första krigshändelserna under första världskriget utspelades här under slaget vid Liège i augusti 1914 då de belgiska befästningarna i och runt staden erövrades av tyskarna efter 10 dagars strider.

Vid mitt besök i staden valde jag att titta lite närmare på ett museum, Maison de la Metallurgie & de L'industrie, belägen i en gammal fabriksbyggnad. Förutom en intressant exposé över allmän industrihistoria hade de även byggt upp en vallonsmedja med en masugn från 1600-talet.

 
Blästrar till masugn i vallonsmedja. Interiör från Maison de la Metallurgie & de L'industrie.

De av mina anfäder och anmödrar som dokumenterat har anknytning till Liège är:


Jehan Martelleur (ff ff mm fm mf ff)
Den 19/6 1626 anställdes han som masmästare för två års arbete enligt kontrakt daterat i Liège. Han arbetar vid Finspång 1626-30, vid Nyköpingsverken 1631-36, Skärviks bruk 1638-39, Åker 1642, Snavlunda 1643 och Åkerby bruk 1644. Under åren 1626-36 är hustrun kvar hemma i byn i Forges i närheten av Chimay (som idag är mest känt för att där finns ett av tio kloster i världen där det bryggs trappistöl). Hon ingår i den grupp emigranter som reser till Sverige på våren 1636. Jehan Martelleur dör 1660 i Hillebola bruk.

Toussaint Guillaume (mm ff mf ff mf f)
Skriver kontrakt i Liege 29/7 1627 för två års arbete som räckarmästare i Sverige. Arbetar vid Lövsta bruk 1629-1657. Död i pesten 2 september 1657.

Bertrand Sporrong (mm ff mm fm ff ff)
Född i Liège, liksom hustrun Jaceline Marteleur. Smältare. Båda döda 1650 i Lövsta bruk.

Jean Joes Henning (mm fm mm mm ff ff)
Masmästare som tecknar kontrakt i Liège 28/6 1627 för två år. Finns 1629 i Österby men har hustrun kvar i Liège. Året efter begår han dråp i Forsmark, för vilken häradsrätten 10/8 1630 dömer honom till döden. Man kan förmoda att domen verkställs, eftersom Joes inte förekommer i några dokument efter 1630. Se mer detaljer om honom
 här.

måndag 16 februari 2015

En bouppteckning berättar: en ko som heter Gullros

En bouppteckning är en uppteckning av ett bos tillgångar och skulder. Bouppteckningar har sedan 1600-talet upprättats vid dödsfall och vid vissa andra tillfållen då bon delats, t.ex. vid konkurser och äktenskapsskillnader. I 1734 års lag, som trädde i kraft 1736, gavs för första gången en allmän föreskrift att bouppteckningar skulle upprättas efter avlidna och inregistreras hos domstol. Bouppteckningar har dock, särskilt i städerna, upprättats och lämnats in till domstol även innan dess.

En bouppteckning kan, med lite fantasi, ge en bra bild om hur den avlidnes liv har varit. T.ex. listas både husgeråd, verktyg och kläder väldigt noggrant. Har man tur kan man också få upplysningar om arvingar som kanske inte var kända på annat sätt.

Jag hade tänkt ta upp ett exempel. Min mormors mormors mormors morfar Anders Danqvist föddes 1762 i Söderskogen i Films socken, arbetade som gruvarbetare vid Dannemora gruvor, och dör 1813 på samma ställe som han föddes.

I hans bouppteckning listas med stor detalj allt som fanns i hemmet vid den tidpunkten. Bl.a. får men reda på hur inredningen såg ut. Kanske inte så stor skillnad mot hur hemmen ser ut 200 år senare, förutom att spottlådan har avskaffats på de flesta håll.

1 par vävstolar
3 st kistor
1 såffa
1 st skrin
1 st nytt skåp, omålat
1 st litet skåp, målat
4 st karmstolar
2 st karmstolar, gamla
2 st bord
1 st wägguhr af jern
2 st små speglar en sämre
2 st taflår
1 st spåttlåda

Allt husgeråd räknas upp, och det omfattar porslinstallrikar, stenfat, brännvinsglas och mycket mer. Verktyg fanns det förstås gott om, vilket väl var en nödvändighet för att klara livet på gården. Bl.a. räknas det upp en stor mängd olika hyvlar, huggborrar, hovtänger och spett. Tumstock och hyvelbänk finns också för snickeriarbeten. Läsa kunde man säkert i hemmet, eftersom det räknas upp följande böcker:
1 st bibel
1 st grov psalmbok
1 st lag
6 st böcker af diverse
1 st taskbok


Anders verkar ha blivit lite skumögd på äldre dar, vilket kanske inte är så konstigt efter ett helt liv i gruvan. 2 par glasögon finns nämligen med i bouppteckningen. Här är samtliga poster under rubriken mansgångkläder:
2 par glasögon
2 st rakknivar
1 st tobakspung
1 st blå sortut
1 st svart klädning
2 st jackor, en blå och en randig
3 st västar, en sämre
2 par byxor
2 par snöstrumpor, ett par sämre
1 st skinnpäls
1 st skinnpäls, sämre
1 st grå rock
1 st grå rock, gammal
1 st hatt och mössa
1 st förskinn
6 par strumpor, bättre och sämre
2 par stövlar, ett par gamla
1 par skor
1 par handskar och vantar
1 par fingerhandskar af skinn


Slutligen, under rubriken Kreatur, kommer gårdens djur. De är tre till antalet, nämligen:

1 st ko Gullros
2 st får


Totalt värderas hushållets tillgångar till 83 riksdaler banco. Denna summa år 1813 motsvarar 11191 kronor i 2015 års penningvärde. Dock är hushållets skulder på 97 riksdaler.


Anders Danqvist förekommer ytterligare en gång i rullorna hos Film och Dannemora tingslags häradsrätt. Det är år 1811, då Anders stämmer skräddarlärlingen Per Kjellström från Films kyrkby att betala 18 riksdaler för den ko han inropat på auktion. Kjellström stämmer då i sin tur Danqvist, med påstående att beloppet ska sänkas till 12 riksdaler eftersom kon inte hade varit med kalv, vilket utlovades. Parterna når slutligen en förlikning:

Vid upprop härav infunno sig parterna personligen och fullföljde sina instämda påståenden. Föregav Dannqvist, att enligt vad, vid auktionen för honom anmälts, hade den försålda kon varit med kalv. Denna uppgift anförde Kjellström, hava varit orsaken, varför han budit mera, än han annars skulle gjort, varför han begärde eftergift å auktionssumman. Efter fortsatt tvistande, träffades parterna emellan, den förlikning att Dannqvist å summan eftergiver 3 riksdaler och rättegångskostnader kvittades. Återstoden 15 riksdaler och 4 sh. skulle genast utgivas. Denna överenskommelse blev efter uppläsande erkänd, varför Häradsrätten, aktade för gott densamma fastställa, som avsades.

Jag måste också kommentera namnet Danqvist, eller Dannqvist som det också stavas i några sammanhang. Förmodligen har Anders tagit det för att kunna särskilja sig från andra Anders Andersson som också jobbade i gruvan. Anders far kallade sig på liknande sätt Anders Danerus, antagligen bildat från födelseorten Dannemora. Dessa namn levde tyvärr inte vidare särskilt länge. Anders Danqvist får åtta barn, sju döttrar och en son, och sonen Erik dör endast fem månader gammal. Det var ju endast mannens namn som fördes vidare, oavsett om det var fråga om familjenamn eller patronymikon. I de folkräkningar från åren 1860-1910 som finns sökbara finns bara någon enstaka Dannqvist (vars namn verkar komma från Danmarks socken i Uppland respektive Dannäs i Småland) och en enda Danerus (också den personen från Småland).

 

onsdag 4 februari 2015

Statare

En statare eller statdräng var en gift lantarbetare som ofta helt saknade egna tillgångar förutom sina egna kläder och livsnödvändiga husgeråd. Ordet statdräng kommer ifrån att man fick sin lön i form av olika naturaförmåner från den gård där man arbetade, s.k. stat. Lönen, ”staten”, kunde utbetalas i form av ett enkelt boende, mjöl, mjölk, ved och andra saker som behövdes för att kunna klara av att leva.

Bakgrunden till statarsystemet ligger i den stora befolkningsökningen mellan 1750 och 1850, då landets folkmängd mer än fördubblades. Ökningen skedde huvudsakligen bland landsbygdens egendomslösa – torpare, backstugusittare och tjänstefolk. Klyftorna vidgades mellan dem och de jordägande, något som blev en förutsättning för statarklassens framväxt. Parallellt med detta började det svenska jordbruket att rationaliseras. Det handlade nu om att etablera stora och lönsamma gårdar där driften inte längre var beroende av sporadiska dagsverken från landbönder eller torpare, utan av fast anställd och ständigt tillgänglig arbetskraft under auktoritär ledning.

Det var i landskapen runt Mälaren som statarsystemet utvecklades, och där fick det sin största utbredning. Snart spred det sig till Sydsveriges slättbygder, främst till Västergötland, Östergötland och Skåne. Statarsystemet nådde aldrig Norrland. Under 1800-1945 beräknar man att det fanns 100 000 statare i Sverige. Räknar man med hela familjer så rör det sig om 500 000 människor som levde på stat.

Förhållandena var ofta mycket dåliga, särskilt med avseende på det boende som erbjöds i statarlängorna. Detta berodde delvis på att många av längorna inte var byggda med stockväggar utan med plankväggar, vars isolering sjönk ner mot undervåningen. Det ledde till att övervåningarna blev mycket dragiga. Detta var ett modernare sätt att bygga men fungerade dåligt och innebar en låg bostadsstandard. Statarlängorna var vanligast i södra Sverige – i Mellansverige bodde de flesta statare i en- eller tvåfamiljshus.
Statarlänga i sydvästra Uppland. Bild från Enköpings museum.

Statdrängarna arbetade på kontrakt ett år i taget och många flyttade runt nästan varje år i samma trakt på olika gårdar. Kontrakten löpte från 1 november varje år och den sista veckan i oktober kallades för slankveckan. Det var också under den veckan som många packade sina saker och flyttade till nästa gård i hopp om att få det lite bättre. Det som också ingick i de s.k statarkontrakten var att även hustrun skulle arbeta på gården, ofta i ladugården med mjölkning och annat.

Missnöje med bostaden var den i särklass viktigaste orsaken till att statarfamiljerna så ofta flyttade när det årslånga kontraktet var till ända. En undersökning från 1930-talet som kom till på initiativ av den bekymrade ärkebiskopen Nathan Söderblom visade att mellan 25 och 30 procent av de uppländska statarna valde att bryta upp i slutet av oktober, när slankveckan inföll.
Statsystemet slutliga avskaffande skedde genom en bisats i det jordbruksavtal som undertecknades 12 oktober 1944. Där fastslogs att övergången till kontantlönesystem skulle vara genomförd inom ett år. Vidare byttes lagtextens uråldriga ”husbonde” och ”dräng” ut mot ”arbetsgivare” och ”karl".

Farmors farfars far Karl Larsson föddes 23 april 1830 i Fiskartorp i Faringe socken öster om Uppsala, en plats där hans släkt hade bott i åtminstone sex generationer innan honom. Karl är yngst i en barnaskara på fem pojkar. När han fyllt 16 år blir det till att flytta hemifrån och börja tjäna som dräng. Efter att ha flyttat runt på några platser i Rasbo socken gifter han sig 1857 och står som torpare i några år. Därefter börjar den stora statarflyttkarusellen, där Karl med hustru och tre barn tjänar som statare på 10 orter på 16 år. Totalt under sin livstid kommer Karl Larsson upp i 20 bostadsorter i sex olika socknar: Faringe, Rasbo, Knutby, Almunge, Viksta och Tensta.

De som klarade av det här livet var säkerligen både starka och sega, och det är väl därför man som deras ättling sitter här idag. Karl Larsson blev 82 år och hustrun Lotta Lundmark 87 år.

Litteratur:

Statarna, novellsamling av Ivar Lo-Johansson.
Gadd C-J (2000) Det svenska jordbrukets historia. Den agrara revolutionen. Borås. Natur och Kultur/LTs förlag.
Populär Historia 10/2008: Statarnas hårda liv.

Orterna som Karl Larsson bodde i:

Fiskartorp, Faringe
Österbol, Faringe
Kråkbol, Rasbo
Hov, Rasbo
Lundby, Rasbo
Björkhagen, Rasbo
Storboda, Rasbo
Älvgärde, Rasbo
Järstadal, Rasbo
Tadinge, Almunge
Ekeby, Knutby
Söderby Malmen, Knutby
Rickeby, Knutby
Hovgården, Rasbo
Örby, Rasbo
Hammarby, Rasbo
Grän, Rasbo
Jällsta, Viksta
Risby, Viksta
Bockbo, Tensta
 

fredag 23 januari 2015

Kvinnor i historieskrivningen och skolväsendet i Tierp

Här på bloggen har det varit en väldig dominans av män. Det är absolut inget medvetet val, utan återspeglar bara hur dokumentationen ser ut från svunna tider. Kvinnor var döttrar, pigor, hustrur eller änkor. Bakom dessa till synes enkla titlar dolde sig enorma arbetsinsatser. Inte nog med att dessa kvinnor ofta var tvungna att ta hand om väldigt många barn, de skötte ju som regel allt arbete där hemma. Ibland verkligen precis allt, när männen var ute i krig eller tjänstgjorde på annan ort. Tyvärr finns det inte så mycket dokumenterat av kvinnornas gärningar. Mina inlägg som handlat om manliga smeder, soldater, riksdagsmän etc är en följd av att det är nästan uteslutande uppgifter om männens förekommanden som finns bevarade till eftervärlden.

Några undantag finns naturligtvis, så också i min släkt. Och det är så vi kommer in på skolväsendet. Detta genom farfars morfars mormor Kajsa Nilsdotter, född 1757 i Stora Bultebo och uppvuxen i Skuberget i östra Tierps socken. Hon står som ”barnalärerska” i husförhörsländerna på 1780-talet. Utan att ha fördjupat mig alltför mycket i ämnet, inbillar jag mig att det inte var alltför vanligt att kvinnor skötte undervisningen på 1700-talet. Det var inte så vanligt att undervisning förekom över huvud taget.

 1762 påbjöds att skolmästare skulle anställas i alla socknar, där klockaren inte själv kunde sköta uppgiften, men regelverket var så vagt att få skolor inrättades. Kungliga Majestätet anbefallde så i ett brev daterat 19 februari 1768 landsskolors inrättande i riket. Den 21 augusti samma år hölls allmän sockenstämma i Tierp.
Stämman ville gärna biträda sagda yrkande men ansåg det alldeles för litet med endast ett skolhus i denna vidsträckta socken, varför man beslutade indela församlingen i tio skolrotar. Tierp får väl därför anses vara en av föregångarna i landet, med tanke på att det vid slutet av 1700-talet endast fanns totalt 150 fasta skolor i hela Sverige.

Även Kajsas äldre bror Per Nilsson Forsbom, född 1750, tjänstgör som lärare, och har titeln skolmästare i både Gåvastbo och Fjällen i Tierp. Och faktiskt finns det ännu ett exempel på pedagogiska pionjärer vid ungefär samma tidpunkt och på ungefär samma ställe. Farfars mormors morfar Jonas Forslund, född 1761, var skolmästare i Djupa och Korsbo i Tierp på 1780- och 1790-talet innan han gjorde ytterligare karriär som fjärdingsman, bosatt i Eskesta.

Källor:
Kyrkböcker i Tierp.

Sveriges Bebyggelse, Uppsala län del I, 1950, Bengt Ingmar Kilström.
Wikipedia: Folkskola i Sverige.