fredag 23 januari 2015

Kvinnor i historieskrivningen och skolväsendet i Tierp

Här på bloggen har det varit en väldig dominans av män. Det är absolut inget medvetet val, utan återspeglar bara hur dokumentationen ser ut från svunna tider. Kvinnor var döttrar, pigor, hustrur eller änkor. Bakom dessa till synes enkla titlar dolde sig enorma arbetsinsatser. Inte nog med att dessa kvinnor ofta var tvungna att ta hand om väldigt många barn, de skötte ju som regel allt arbete där hemma. Ibland verkligen precis allt, när männen var ute i krig eller tjänstgjorde på annan ort. Tyvärr finns det inte så mycket dokumenterat av kvinnornas gärningar. Mina inlägg som handlat om manliga smeder, soldater, riksdagsmän etc är en följd av att det är nästan uteslutande uppgifter om männens förekommanden som finns bevarade till eftervärlden.

Några undantag finns naturligtvis, så också i min släkt. Och det är så vi kommer in på skolväsendet. Detta genom farfars morfars mormor Kajsa Nilsdotter, född 1757 i Stora Bultebo och uppvuxen i Skuberget i östra Tierps socken. Hon står som ”barnalärerska” i husförhörsländerna på 1780-talet. Utan att ha fördjupat mig alltför mycket i ämnet, inbillar jag mig att det inte var alltför vanligt att kvinnor skötte undervisningen på 1700-talet. Det var inte så vanligt att undervisning förekom över huvud taget.

 1762 påbjöds att skolmästare skulle anställas i alla socknar, där klockaren inte själv kunde sköta uppgiften, men regelverket var så vagt att få skolor inrättades. Kungliga Majestätet anbefallde så i ett brev daterat 19 februari 1768 landsskolors inrättande i riket. Den 21 augusti samma år hölls allmän sockenstämma i Tierp.
Stämman ville gärna biträda sagda yrkande men ansåg det alldeles för litet med endast ett skolhus i denna vidsträckta socken, varför man beslutade indela församlingen i tio skolrotar. Tierp får väl därför anses vara en av föregångarna i landet, med tanke på att det vid slutet av 1700-talet endast fanns totalt 150 fasta skolor i hela Sverige.

Även Kajsas äldre bror Per Nilsson Forsbom, född 1750, tjänstgör som lärare, och har titeln skolmästare i både Gåvastbo och Fjällen i Tierp. Och faktiskt finns det ännu ett exempel på pedagogiska pionjärer vid ungefär samma tidpunkt och på ungefär samma ställe. Farfars mormors morfar Jonas Forslund, född 1761, var skolmästare i Djupa och Korsbo i Tierp på 1780- och 1790-talet innan han gjorde ytterligare karriär som fjärdingsman, bosatt i Eskesta.

Källor:
Kyrkböcker i Tierp.

Sveriges Bebyggelse, Uppsala län del I, 1950, Bengt Ingmar Kilström.
Wikipedia: Folkskola i Sverige.
 

torsdag 15 januari 2015

Skomakare och skräddare

Jag har i min släktforskning stött på många skomakare och skräddare. Ovanligt många, känns det som, utan att jag har något belägg för att så är fallet. Enbart bland de direkta anorna har jag 14 personer som antingen var skomakare eller skräddare (samt i ett fall faktiskt både och). Dessutom gick ju yrkena ofta i arv, vilket gör att det finns ännu fler om man inkluderar syskon och kusiner till mina förfäder.

Först lite förutsättningar för ”mina” skomakare och skräddare på den uppländska landsbygden. Om vi backar till 1600-talets början accepterades inte handel och hantverk ute på landsbygden, så hantverkare och handelsmän höll till i städerna, där de kallades för borgare. Bönderna höll dock naturligtvis på med hantverk och till en viss del handel, men främst då för husbehov. På 1680-talet fick några yrkeskategorier i begränsad utsträckning rätt att slå sig ner på landsbygden för att utföra sitt yrke. Det var framförallt skomakare, skräddare och smeder. De kallades sockenhantverkare och hade enbart tillstånd att verka inom "sin" socken. Det var sockenstämman som utsåg vilka som fick verka som sockenhantverkare i den aktuella socknen.

I näringsfrihetsförordningen från 1846 fick alla typer av hantverkare rätt att slå sig ner på landsbygden och där utöva sitt yrke. Sockenhantverkarna var inte anslutna till något skrå som i städerna, och det fanns heller inga krav på att de skulle ha kvalifikationer i form av gesällbrev. Sockenhantverkarna kallades även gärningsmän.

Det var inte ovanligt att man som hantverkare tog sig ett annat efternamn än det patronymikon man fick av sin fars förnamn. Detta skick började under 1500-talet i städerna, då man efter utländskt bruk antog familjenamn. Så småningom spreds det bland hantverkarna ut på landsbygden. Hantverkarnas efternamn var ofta hämtade från namn från naturen, ofta flerstaviga och för det mesta en kombination av två ord. I min släkt finns det några efternamn som jag antar är hantverksnamn från början, t.ex. Säterström, som kom att leva kvar i många generationer och senare blev till Zetterström, mormors efternamn som ogift.

De skräddare och skomakare jag hittat hittills:

Ff fm ff fm f Erik Larsson, född omkr 1690. Tierp. Skräddare.
Ff mm mf f Jon Jonsson 1732-1788. Farsbo och Djupa, Tierp. Skomakare och skolmästare.
Ff mm mf mf Lars Ströberg, född omkr 1690. Tierp. Skräddare.
Fm ff mf Mats Lundmark 1788-1859. Alunda och Tuna. Skräddare.
Fm ff mm f Per Persson 1767-1838. Alunda och Rasbo. Skomakare. Far till Långbacka-Jan.
Fm fm fm f Carl Carlsson Sparr 1763-1806. Sparrsätra. Skomakare, sockenskräddare och soldat.
Fm mf mm f Lars Löfström 1760-1832. Elinge, Österlövsta. Skräddare och järnvaktare.
Mf fm fm mm ff Johan Matsson Löfgren 1682-1767. Löten, Österlövsta. Skräddare.
Mf fm mf f Lars Persson Östlund 1740-1805. Väster-Ensta, Tierp. Skräddare.
Mm ff ff f Per Säterström 1760-1841. Skälsjön, Österlövsta. Skomakare.
Mm ff fm m fff Olof Olsson, född omkr 1680. Halldammen, Österlövsta. Skräddare.
Mm ff ff mf Bertil Säterberg 1727-1777. Lövsta Bruk, Österlövsta. Skomakare.
Mm ff ff mf f Anders Säterberg 1704-1781. Lövsta Bruk, Österlövsta. Skomakare.
Mm mm mf mf mf Per Larsson Fors 1682-1746. Försäter, Österlövsta. Skomakare och båtsman.

Litteratur:

Nationalencyklopedin, Äldre hantverk på svensk landsbygd.
Hantverk i Sverige. LT:s förlag i samarbete med Nordiska museet. 1989.

onsdag 7 januari 2015

Stormigt värre

Det pratas ofta om att vädret är det värsta och sämsta någonsin och det slås rekord till höger och vänster. Men det kunde vara ostadigt och stormigt i början av förra seklet också. 1903 var ett rekordår i det hänseendet, med hårda vindar och låga temperaturer. Speciellt eländigt var det i juli-augusti 1903 som var de kallaste, regnigaste och stormigaste sommarmånaderna någonsin. Den 16 juli rapporterades det om minusgrader i både Västergötland och Småland.

Farfars farbror Erik Godenius föddes i Gåvastbo i Tierps socken 1861. Han tog folkskollärarexamen 1883 i Uppsala och organist- och kyrkosångarexamen 1887 i Skara. Samma år flyttade han till Öland och Böda prästgård, där han tjänstgjorde som både folkskollärare, organist och poststationsföreståndare.


Den 28 juli 1903 skulle han tillsammans med 14-åriga dottern Valborg och kyrkovaktaren ut på fiskafänge, närmare bestämt sätta ut flundregarn, trots det hårda vädret. Det bar sig inte bättre än att en kastvind vräkte omkull båten och ingen av de tre hade en chans i de höga vågorna och den starka blåsten. Valborg hittades den 11 augusti vid Börlinge strand, och Erik den 22 augusti i Sanda på Gotland.

1903 hölls en världskongress om sjöräddning i Tyskland. Där dömdes Sveriges förmåga att rädda skeppsbrutna ut som efterblivet. Resultatet blev att ett sjöräddningssällskap bildades 1907 - Svenska Sällskapet för Räddning af Skeppsbrutne, det som idag heter Sjöräddningssällskapet.

Källor:
Svensk Läraretidning 22:a årg. 1903 nr 31 s.584-585 och nr 35 s.667.
Sjöräddningssällskapet: http://www.sjoraddning.se/om-oss/historia/
SMHI: http://www.smhi.se/kunskapsbanken/meteorologi/lagsta-temperaturer-i-juli-1.76576

Svenska Dagbladet 26 oktober 2004: Stormigt då väderprognoser blev vetenskap