onsdag 4 februari 2015

Statare

En statare eller statdräng var en gift lantarbetare som ofta helt saknade egna tillgångar förutom sina egna kläder och livsnödvändiga husgeråd. Ordet statdräng kommer ifrån att man fick sin lön i form av olika naturaförmåner från den gård där man arbetade, s.k. stat. Lönen, ”staten”, kunde utbetalas i form av ett enkelt boende, mjöl, mjölk, ved och andra saker som behövdes för att kunna klara av att leva.

Bakgrunden till statarsystemet ligger i den stora befolkningsökningen mellan 1750 och 1850, då landets folkmängd mer än fördubblades. Ökningen skedde huvudsakligen bland landsbygdens egendomslösa – torpare, backstugusittare och tjänstefolk. Klyftorna vidgades mellan dem och de jordägande, något som blev en förutsättning för statarklassens framväxt. Parallellt med detta började det svenska jordbruket att rationaliseras. Det handlade nu om att etablera stora och lönsamma gårdar där driften inte längre var beroende av sporadiska dagsverken från landbönder eller torpare, utan av fast anställd och ständigt tillgänglig arbetskraft under auktoritär ledning.

Det var i landskapen runt Mälaren som statarsystemet utvecklades, och där fick det sin största utbredning. Snart spred det sig till Sydsveriges slättbygder, främst till Västergötland, Östergötland och Skåne. Statarsystemet nådde aldrig Norrland. Under 1800-1945 beräknar man att det fanns 100 000 statare i Sverige. Räknar man med hela familjer så rör det sig om 500 000 människor som levde på stat.

Förhållandena var ofta mycket dåliga, särskilt med avseende på det boende som erbjöds i statarlängorna. Detta berodde delvis på att många av längorna inte var byggda med stockväggar utan med plankväggar, vars isolering sjönk ner mot undervåningen. Det ledde till att övervåningarna blev mycket dragiga. Detta var ett modernare sätt att bygga men fungerade dåligt och innebar en låg bostadsstandard. Statarlängorna var vanligast i södra Sverige – i Mellansverige bodde de flesta statare i en- eller tvåfamiljshus.
Statarlänga i sydvästra Uppland. Bild från Enköpings museum.

Statdrängarna arbetade på kontrakt ett år i taget och många flyttade runt nästan varje år i samma trakt på olika gårdar. Kontrakten löpte från 1 november varje år och den sista veckan i oktober kallades för slankveckan. Det var också under den veckan som många packade sina saker och flyttade till nästa gård i hopp om att få det lite bättre. Det som också ingick i de s.k statarkontrakten var att även hustrun skulle arbeta på gården, ofta i ladugården med mjölkning och annat.

Missnöje med bostaden var den i särklass viktigaste orsaken till att statarfamiljerna så ofta flyttade när det årslånga kontraktet var till ända. En undersökning från 1930-talet som kom till på initiativ av den bekymrade ärkebiskopen Nathan Söderblom visade att mellan 25 och 30 procent av de uppländska statarna valde att bryta upp i slutet av oktober, när slankveckan inföll.
Statsystemet slutliga avskaffande skedde genom en bisats i det jordbruksavtal som undertecknades 12 oktober 1944. Där fastslogs att övergången till kontantlönesystem skulle vara genomförd inom ett år. Vidare byttes lagtextens uråldriga ”husbonde” och ”dräng” ut mot ”arbetsgivare” och ”karl".

Farmors farfars far Karl Larsson föddes 23 april 1830 i Fiskartorp i Faringe socken öster om Uppsala, en plats där hans släkt hade bott i åtminstone sex generationer innan honom. Karl är yngst i en barnaskara på fem pojkar. När han fyllt 16 år blir det till att flytta hemifrån och börja tjäna som dräng. Efter att ha flyttat runt på några platser i Rasbo socken gifter han sig 1857 och står som torpare i några år. Därefter börjar den stora statarflyttkarusellen, där Karl med hustru och tre barn tjänar som statare på 10 orter på 16 år. Totalt under sin livstid kommer Karl Larsson upp i 20 bostadsorter i sex olika socknar: Faringe, Rasbo, Knutby, Almunge, Viksta och Tensta.

De som klarade av det här livet var säkerligen både starka och sega, och det är väl därför man som deras ättling sitter här idag. Karl Larsson blev 82 år och hustrun Lotta Lundmark 87 år.

Litteratur:

Statarna, novellsamling av Ivar Lo-Johansson.
Gadd C-J (2000) Det svenska jordbrukets historia. Den agrara revolutionen. Borås. Natur och Kultur/LTs förlag.
Populär Historia 10/2008: Statarnas hårda liv.

Orterna som Karl Larsson bodde i:

Fiskartorp, Faringe
Österbol, Faringe
Kråkbol, Rasbo
Hov, Rasbo
Lundby, Rasbo
Björkhagen, Rasbo
Storboda, Rasbo
Älvgärde, Rasbo
Järstadal, Rasbo
Tadinge, Almunge
Ekeby, Knutby
Söderby Malmen, Knutby
Rickeby, Knutby
Hovgården, Rasbo
Örby, Rasbo
Hammarby, Rasbo
Grän, Rasbo
Jällsta, Viksta
Risby, Viksta
Bockbo, Tensta
 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar