fredag 26 juni 2015

Karl XII:s norska fälttåg

Åter till soldaterna i släkten. Jag har åtminstone en till att avhandla. Det gäller min farmors mormors morfars farmors far Lars Larsson Wiberg, född omkring 1696 i Tierps socken. I de militära arkiven kan man läsa att Lars antogs till armén 1718, lagom till detta års fälttåg mot Norge. I generalmönsterrullan får man reda på att Lars är en "God karl af medelmåttig längd". 1736 finns anteckningen "Klagar öfver torrwärk och andtäppa sedan norska campagnen. Begär och får avsked." Lars tillhör Livkompaniet inom Upplands regemente, och soldatnamnet Wiberg tillhörde hembyn Väster-Ensta liksom åtminstone ytterligare två soldater därifrån.

Vad hände då 1718, efter att Lars blivit antagen? Det här var på sluttampen av det Stora nordiska kriget, då Sverige gjorde två försök att invadera Norge. Man hade misslyckats 1716, och nu hade Karl XII samlat ihop cirka 40 000 man. Planen var att Carl Gustaf Armfeldt skulle ta en styrka på 5000 karoliner och anfalla Trondheim och på så sätt kapa Norge på mitten, samtidigt som kungen tog hand om huvudstyrkan i söder för att gå genom Halden mot Kristiania. Upplands regemente kom att tillhöra kungens styrkor under fälttåget.

Det finns en kompanidagbok från Upplands regemente som beskriver förhållandena under marschen genom Värmland och Dalsland i oktober/november 1718. Regementet var på 1200 man och indelat på 8 kompanier à 150 man. Det framgår att en normal dagsmarsch var på 2 mil, men det fick kortas något på grund av de dåliga vägarna i Dalsland. Dagen började med corum (morgonbön) och innan man gav sig väg bjöds mannarna på en sup brännvin (18 man på litern). I Åmål hade man slaktat en oxe som gav 80 kg kött, och man köpte även 85 kg palt i stan. Efter den dryga dagsmarschen kunde det därför delas ut 300 gram kött per man. Den 29 oktober inspekteras regementet av Karl XII och manskapet påbjöds då att ta på sig sina strumpor, damasker och skor (dvs lågskor de själva köpt). Klädseln bestod annars av blå livrockar med gult foder, under det gul väst som gick ner på låren. Därunder en vit skjorta, en svart halsduk och en hatt. Nertill skinnbyxor med knäremmar som knyts under knäna. En del var barfota i sina näverskor, medan andra hade gråa yllestrumpor – de gula strumporna och köpeskorna låg i ränseln och likaså den blåa kappan för ruskväder.

Den 30 oktober korsar truppen den norska gränsen, och hela uppdraget ser tämligen lyckosamt ut. Som bekant träffas Karl XII av en kula i huvudet vid Fredriksstens fästning den 30 november, och fälttåget avbryts. Den sydliga styrkan får en betydligt lugnare reträtt än resan för Armfeldts armé. Den kom att gå under namnet Karolinernas dödsmarsch, där över 4000 soldater frös ihjäl i Tydalsfjällen.

Belägringen av Fredrikssten blev inte särskilt kostsam räknat i förluster vare sig för svenskarna eller norrmännen, omkring 200 man på den svenska sidan och mindre än 100 på den norska. Som vanligt i den tidens krig var det mest sjukdomar som skördade offer och i generalmönsterrullan nämns endast en enda soldat som stupat i strid.

Lars Larsson Wiberg kommer hem till Tierp, och gifter sig annandag jul 1727 med Dorotea Olofsdotter. De får åtminstone fem barn. Torrvärken och andtäppan som Lars klagade över kan översättas till reumatism respektive astma. Man får väl hoppas att det fanns utrymme för viss rehabilitering när den svenska stormaktstiden var över.


Källor:
Kyrkböcker i Tierp
Generalmönsterrullor
Bengt Hemtun, Mellerud

måndag 1 juni 2015

Jakten på Martelleurs grav – upplösningen

Se del 1 i dramat här: Jakten på Martelleurs grav

Så hittade vi till slut rätt. Visst var det vid Tierps kyrka som vi skulle leta. Med lite vägledning från min niomänning Kerstin som så vänligt hade skickat ett dokument över gravhällar och gravvårdar på Tierps kyrkogård. Enligt förteckningen skulle gravhällen vara på den södra sidan av kyrkan. Och visst fann vi den, efter lite letande. Texten är ganska otydlig, men den stämde bra med vad som är angivet i förteckningen:

Denna sten och lägerstad tillhör smeden
Pehr Andersson i Yfred född Ao 1681 död 1758
och dess hustru Jana Martileur född 1693 död 1767
Jag lägger mig frimodigt neder i grift
Min Jesus sjelf sätter på grafven den skrift:
Jag lefver, I skolen ock lefva

 

Bilden visar gravhällens läge, tagen med ryggen mot den södra kyrkomuren.
Man riktigt känner historiens vingslag när man tänker på att detta ristades in för snart 250 år sedan.
 
För att fortsätta på temat släktforskningssafari måste jag bara få redovisa min personliga Anornas väg No.1. Genom att i den allra ostligaste utlöparen av Tierps socken, mellan Tierp och Tobo, göra en liten avstickare från länsväg 292 på en sträcka av cirka 7,5 km (dvs ett medelmåttigt löppass) passeras by efter by som flitigt förekommer i mina anors födelsenotiser:
 
Skogsbo: Morfars farfars far och ytterligare åtminstone fyra generationer bakåt.
Skärpan: Farmors mormors mor och ett par generationer till.
Stora och Lilla Bultebo: Farfars mor och många till.
Mossbo: Morfars farfars farfars mormor och hennes föräldrar.
Gåvastbo: Farfar, farfars far och mormors farmors farfar.
Källbo: Morfars far och hans far.
För övrigt en riktigt vacker skogsbilväg.

Och så ytterligare en uppföljning till ett tidigare inlägg. I november förra året berättade jag om farfars farbror Klas August Pettersson, som arbetade som banvakt. Det hus som en gång tjänstgjorde som Gåvastbo station är en skugga av sitt forna jag. Det är bara en tidsfråga innan huset rasar ihop helt och hållet.

 
 
I Gåvastbo finns även min farfars barndomshem, ett hus som fortfarande står kvar och som är i betydligt bättre skick än den gamla stationsbyggnaden.