torsdag 3 december 2015

Rysshärjningarna i Norduppland 1719

Sommaren 1719 kom att minnas med skräck och fasa i norra och östra Uppland i mannaminne. Det var då ryssen spred skräck och förtvivlan bland befolkningen genom att härja och bränna.

Först en tillbakablick på åren innan. Det första decenniet under 1700-talet hade bjudit på både dåliga skördar och hårda vintrar. Pesten härjade dessutom hårt i Uppland 1710-1711, vilket innebar att det var en till stor del utarmad och undernärd befolkning när slutet av det stora nordiska kriget nalkades. Karl XII stupade i Norge i november 1718, vilket medförde slutet för det svenska stormaktsväldet. Ryssarna tog snabbt tillfället i akt att sätta press på Sverige i de efterföljande fredsförhandlingarna. De svenska styrkorna var klart försvagade efter kungens död, och försvarsmakten var så decimerad att den knappt kunde försvara det egna landet.

Den ryska aktiviteten kring svenskt territorialvatten ökade frampå sommaren 1719, och man befarade att en rysk attack var nära förestående. Trots detta gjordes inga försök att mota tillbaka fienden, utan hela skärgården låg i princip försvarslös. När de första angreppen skedde vid Rådmansö 11 juli 1719 stod det svenska hoppet till en dåligt tränad och utrustad hemvärnsliknande styrka.
Under de nästföljande knappa två veckorna brändes och plundrades Vätö, Väddö, Singö, Östhammar, Öregrund, Forsmark samt ett antal byar i Hållnäs, alltihop nästan helt utan motstånd. Av Forsmarks bruk återstod endast kyrkan och klockstapeln samt en gammal lada.

Hotet var nu överhängande för Sveriges största järnbruk, Lövsta bruk. Högsta befälhavare för försvarsstyrkorna vid Lövsta var generalmajor Bengt Fabian Zöge. Han härstammade från Tyskland, och hade varit med Karl XII på hans fälttåg. Hans dåliga kunskaper i svenska språket och hans förakt för oövade trupper försvårade kontakten med svenskt krigsfolk och allmoge. Zöge gjorde ett antal felbeslut vid försvaret av Lövsta, bland annat lät han bli att över huvud taget göra några rekognoceringar i området. När beskedet kom att ryssarna nalkades från Grönöhållet, skyllde han på illamående och drog sig undan det slutgiltiga avgörandet. På vägen mot Lövsta den 25 juli passade ryssarna på att bränna samtliga byar de passerade, bland dessa Skärplinge och kyrkbyn Försäter. Spåren från detta kan ses än idag, i form av några märken i den kopparklädda kyrkdörren, som enligt den muntliga folktraditionen kommer från hugg av ryska sablar. Kyrkan antändes, vilket fick till följd att fem valv störtade in och kyrktaket blev helt uppbränt, liksom altartavla och predikstol. Kyrksilvret hade dock förts i säkerhet till en gård i Orsbo.

De ryska styrkorna fortsatte sedan i rask takt mot Lövsta, där de svenska trupperna var grupperade, 500 man reguljär styrka samt lokalt uppbådsfolk om 1800 man mot 2400 landstigna ryssar. Förutsättningarna för ett effektivt försvar ansågs så goda att Zöge föreslog att låta alla dyrbara inventarier vara kvar på bruket, ett beslut som senare visade sig vara mycket olyckligt.
Efter att ryssarna delat upp sig i två flanker förutom huvudstyrkan i mitten, tog Zöge beslutet att retirera via Tegelsmora till Österby utan något egentligt motstånd. Man hann inte ens rädda de 10 768 daler silvermynt som förvarades på brukskontoret. Antalet stupade vid Lövsta uppgick sannolikt inte ens till 50 man sammanlagt.

Sålunda ödelades Sveriges största järnbruk. Två hammarsmedjor, kolhus, herrgården, femtio bruksstugor, brukskyrkan, klockstapeln, ålderdomshemmet, skolhuset, växthuset liksom 2000 tunnor spannmål brändes. Skadegörelsen värderades till hälften av all förstörd egendom i hela Uppland. Ägaren Charles de Geer uppgav själv sin förlust till 511 400 daler silvermynt, motsvarande drygt 40 miljoner kronor i dagens penningvärde. Som jämförelse kan nämnas att Sveriges statsinkomster under ett år knappast översteg 5 miljoner daler silvermynt.
Morgonen därpå, den 26 juli, marscherade den ryska styrkan mot Åkerby bruk, där masugn, hammarsmedja, kvarnar samt nio bondgårdar brändes. De 300 bruksborna hade då flytt till skogs.

Zöge avsattes från sin post som överbefälhavare redan denna dag och dömdes några år senare till 3000 daler silvermynt i böter och tre års fängelse.
Ryssarna fortsatte sitt härjartåg i bland annat Västland och Älvkarleby, men kunde hejdas innan de nådde Gävle.

När ryssarna försvunnit började flyktingarna söka sig hemåt. Efter en lång vandring var det många som till sin förtvivlan fann sina gårdar och ägodelar förstörda. Även sädesförråden hade bränts. I skogarna strövade skingrade boskapshjordar omkring, medan många djur hade förts till slakt på de ryska galärerna. Brandlukten hängde kvar över de norduppländska socknarna ännu långt in på hösten.
Människorna var utblottade och nu närmade sig vintern. Man har beräknat att cirka 70 000 människor längs svenska ostkusten blev hemlösa efter rysshärjningarna.

I ett förtvivlat brev till landshövdingen i Uppsala län heter det: ”Inför Eders Nåde äro wij underskrefne å Elf Carleby, Löfsta, Hållnäs och Wässlanda socknars wägnar högstnödsakade med thenna supplique att inkomma, allerödmiukel:n bönfallandes, att som bemte socknar af den grymma fiendens hand alt för beklagel:n äro både till hus och egendom warandes alla afbrände, ruinerade och förstörde, så att största parten af oss gå huuswilla, ej wetandes hwarest wi med wåra hustrur, barn, huusfolk och kreatur öfwer wintern, som nu tillstundar, kunna oss bärga och uppehålla".

Landshövdingen skrev i sin tur till Kungliga Majestätet men någon hjälp från Kronan fanns inte att få. De drabbade beviljades skattefrihet i fyra till sex år. Men det var föga tröst när vintern kom.

Att 1719 var ett svårt år i Norduppland kan möjligen skönjas även när man studerar mitt släktträd. Inte mindre än 11 direkta anor dör 1719, vilket är oväntat mycket för ett enskilt år. Till exempel dör makarna Pier Mineur och Katarina Guillaume (föräldrar till min mormors farfars morfars farfar) inom loppet av 15 dagar i augusti 1719, endast 53 respektive 45 år gamla. De var bosatta i Åkerby bruk, som ju drabbades hårt av rysshärjningarna.

Både Lövsta och Åkerby byggdes upp igen, och de gamla stadsplanerna följdes. 1723 kom driften igång i Lövsta vid de fyra nyuppförda hammarsmedjorna. Enligt en tradition i Åkerby timrades husen under de oroliga tiderna i Radesbo och Risöns obygder, där byggnaderna ”höggs ihop” och nedmärktes för att 1721 flyttas till bruket och på nytt resas upp där.







Brev till Landshövdingen 1719, Länsstyrelsen i Uppsala län, landskontoret.

Källor:
Sjöberg, Sven: Rysshärjningar i Roslagen. Borås 1981.
Thörnvall, Folke: Leufsta ett gammalt upplandsbruk. Tierp 1986.
Hillström, Lars: När ryssen härjade nästan till Gävle. Gefle Dagblad 2013-08-07.
Kyrkböcker i Österlövsta