lördag 24 december 2016

Tragedin vid Sagån och lite mer om det pommerska kriget

Carl Olsson Solberg nämnde jag, närmast i förbigående, i inlägget om det pommerska kriget (se Potatiskriget). Carl, som är min farmors farmors farmors farfar, bodde i Tärna socken som ligger i Uppland men i Västmanlands län, mellan Sala och Fjärdhundra. Sockengränsen i väster utgörs av Sagån, som också i flera mil utgör gräns mellan landskapen Västmanland och Uppland. Just Sagån kom att utgöra plats för en dramatisk händelse i Carls liv. Mer om det längre fram.

Jag gav mig själv en bok i förtida julklapp, en mycket intressant skrift om Rotesoldaterna i Tärna, skriven av Carola och Hans Karlsson. De har gjort en fullständig kartläggning av samtliga soldater i Tärna socken, samt beskrivit soldaternas liv och förutsättningar i ett pedagogiskt och lättläst format. Boken gav mig inspiration att ta en närmare titt på Carl Olsson Solberg, som föddes 1728 i Åby soldatstuga i Lista i Södermanland, där fadern var soldat. Hur och varför han hamnade i Tärna är oklart, men 1754 blev han antagen som soldat i Väsby kompani i Västmanlands regemente, dit Tärnas soldater hörde. Då går han under efternamnet Berg, som då var soldatnamnet i Norr Hovberga rote. Året efter gifte han sig med Anna Persdotter, och de kom att få sju barn tillsammans.

Liksom för förfadern på mormors sida Carl Ekholm, som tillhörde Upplands regemente, kom sommaren 1757 att innebära en omvälvande händelse för Carl Berg. Sverige går med i kriget mot Preussen, det Pommerska kriget, och båda regementena blir beordrade att åka över till Svenska Pommern. Västmanlänningarna är först ut, och skeppas från Dalarö i juli. Upplänningarna får istället avgå från Stockholm, vilket man gör i augusti.

Det finns inga anteckningar om att Carl Berg var med om några strider i Pommern, men 1758 antecknades att han var ”Sjuk i Bergen”. Med största sannolikhet menas Bergen auf Rügen, som är den största staden på ön Rügen och som var svenskt mellan 1648 och 1814. Sjukdomar var väldigt vanligt bland trupperna och skördade många offer, men Carl överlever. I generalmönsterrullan för 1760 står att han begär och får byta namn till Solberg. Förmodligen kommer tillägget av gården Solbo, som tillsammans med Norr- och Sör Hovberga bildade den rote som Carl representerade. Solberg kom att bli rotens soldatnamn de kommande 100 åren, innan nästa byte till Håfberg.

Efter freden i maj 1762 skickas regementet hem till Sverige, men Carl blir möjligen kvar ett år till eftersom det i mönstringsrullan för det året står att hans plats var vakant. En hel del svenskar blev kvar i Pommern på grund av sjukdom eller fångenskap, och så kan även ha varit fallet för Carl. 1763 är han iallafall tillbaka på hemgården, till stor lycka för familjen.

Så till den ödesdigra fredagen den 20 december 1776. Föreberedelserna för jul var i full gång i Hovberga. Carl Solbergs son Carl Carlsson är då 13 år, och han och hans lillebror Anders som ska fylla 12 på juldagen, får i uppdrag att gå i ett ärende till sin morbror soldaten Göran Främst som bor på andra sidan ån i Österby och Kumla socken. Det är ingen lång promenad, bara cirka 2,5 km, och pojkarna har säkerligen gått den här sträckan många gånger förut. Men den här gången går det riktigt illa. Isen brister och Anders klarar inte av att ta sig upp, utan drunknar bara fyra dagar före julafton och fem dagar före sin födelsedag. I kyrkboken framgår föräldrarnas sorg med största tydlighet:
Han har allt från födseln warit af Gud begåvad med god hälsa, och warit föräldrarna till fröjd och glädje. Kunde sin Christensdom och läste väl i och utan bok... Drunknade till sina föräldrars stora sorg och jämmer.

Efter denna händelse bodde Carl Carlsson kvar i Hovberga några år innan han flyttar cirka 20 km söderut till Sparrsätra norr om Enköping, där han går i sin faders fotspår och blir antagen som soldat, men han försörjer sig även som både skomakare och skräddare. Carl Carlsson Sparr är min farmors farmors farmors far.
Litteratur:
Rotesoldaterna i Tärna, Carola och Hans Karlsson.
Generalmönsterrullor
Kyrkböcker i Tärna och Sparrsätra

fredag 2 december 2016

Gulamåraviten, en legend bland uppländska spelmän

Så vem var då denne Jan Ersson, född 1799 i Gålarmora i Valö där hans släkt bott i flera generationer?
Förutom att vara skattebonde i Gålarmora, blev han också en känd och beryktad spelman. Han kallades ofta för Gålarmora-Viten eller Gulamåraviten. Namnet sägs han ha fått för att han på sina spelmansfärder alltid skall ha åkt efter en vit häst. Många sägner finns om Gulamåraviten och hans spelande. Som nyckelharpsspelare besegrades han av sin samtida Byss-Calle (som för övrigt också är en släkting, se tidigare blogginlägg:
Byss-Calle) men som trollkarl var Gulamåraviten vassare.


Det finns en skröna om honom som berättar hur en trollkunnig person bland åhörarna på ett bröllop började ta av strängarna på Vitens harpa. Viten kunde inte få strängarna att ljuda, fast de var kvar på harpan. När han förstod vad som låg bakom, tog han fram något ifrån bröstfickan och lade innanför stövelskaftet. Sedan kunde inte den andra trolla längre, och Viten kunde spela så knappar och spännen slets från åhörarna.

En annan skröna berättar om hur Gulamåraviten skulle spela på ett bröllop i Lövsta med Byss-Calle. De hade kommit överens om att inte trolla för varandra. När de stod beredda att klämma i med brudmarschen på sina nyckelharpor gick dock taglen på Byss-Calles stråke ett efter ett och till slut allihopa. Byss-Calle låtsades dock som ingenting och tog upp en ny stråke ur stövelskaftet. Nu gick allt bra tills de kom till bröllopsgården. Här sprang bassträngen på Byss-Calles harpa rätt vad det var, trots att han hade bytt den strax innan bröllopet. Byss-Calle låtsades som ingenting och fortsatte spela på de andra strängarna, men rätt vad det var så sprang Gulmåravitens harpa i tusen bitar - Byss-Calle hade gett igen med Gulmåravitens egen medicin. Gulamåraviten blev emellertid rasande, och sprang upp och slog ihop händerna framför Byss-Calle, som nu blev alldeles stel och inte kunde röra ett finger. En av gästerna av tvungen att hjälpa Byss-Calle att få fram en liten flaska han hade i sin ficka, och ge honom en droppe av det. Sedan kryade Byss-Calle på sig. Därefter fick Byss-Calle spela ifred, för Gulmåraviten hade blivit av med sin harpa, och gav sig av från bröllopsgården och kom inte tillbaka.

Gulamåraviten lär ha dött under ett bröllop i Håkansbo 1846, endast 47 år gammal.
Så här lyder sägnen om hans frånfälle:
Finalen vid Håkansbo gästabud.
Liksom mången annan trollkunnig person fick även Gålarmora-Viten en hastig död. Detta satte rykten i omlopp, att han bringats om livet med s.k. trollskott. Det inträffade på ett bröllop vid Håkansbo gästgivargård i närheten av Lövstabruk. Därom har ett ögonvittne berättat.

Natten innan det hände, säger sagesmannen, voro Jan Ersson och jag rumskamrater. Vid midnatt hörde jag honom med svag röst ropa: ”Mor!" Så ropade han en gång till med något högre röst. Ingenting hände. Men tredje gången han ropade flög dörren upp med fruktansvärd kraft.
Dagen därpå tog Viten sin harpa och for till Håkansbo för att spela på bröllopet. Där fanns en bekant till honom, som hade en butelj extra starkt hembränt brännvin, vilket han ville att Viten skulle smaka av. Denne satte då buteljen till munnen och drack ur hela dess innehåll i ett enda andetag, varpå han leende satte sig att spela. Sällan har så vilda och hetsiga toner förnummits som de vilka då framsprungo ur hans harpas strängar. Men plötsligt brusto alla strängarna på en gång och Viten segnade död till golvet.

Det finns en del låtar som anges vara efter Gulamålaviten, bl.a. ”Brudmarsch efter Gulamålaviten”. Noter finns på http://www.folkwiki.se/Musik/1124

tisdag 15 november 2016

Valö - mer än en mast


I serien om anonyma socknar i Uppland är nu turen kommen till Valö. Socknen ligger i Östhammars kommun i den nordöstra delen av Uppsala län och hade 622 invånare år 2000.

Avsaknaden av en större centralort bidrar till anonymiteten, liksom i det tidigare exemplet med Morkarla. Största ort är Valö kyrkby. Andra orter är Rovsättra, Annö och Vamsta. I socknens västra del ligger Vigelsbo gruvor. I denna del av socknen gick Norrmon-Vigelsbo-Lövstabruks järnväg, vilket var en nordgående sidolinje från Dannemora-Hargs Järnväg. På järnvägen fraktades järn från bruket i Lövstabruk samt malm från Vigelsbo gruvor. Järnvägslinjen kan fortfarande skönjas genom bankar i den skogiga terrängen.
Valö socken består till största delen av mindre, flacka dal- och slättbygder, omgivna av vidsträckt, småbruten skogsmark. Den tornlösa stenkyrkan härrör troligen från 1400-talet.

Även om Valö för vissa kanske bara är en plats dit man skulle ratta in radiomottagaren (den 331 meter höga Valömasten står i närheten av Pålsmora), så finns det godbitar i trakten.
I socknen tillverkas nämligen nuförtiden en riktig delikatess. På Gullspira gård (som egentligen heter något så oromantiskt som Pålsmora 3) i den sydvästra delen av socknen, tillverkar man kanske den bästa getosten som går att hitta i den här delen av världen. Denna lilla snöbollsliknande färskost är definitivt värd en omväg för att få tag på. Uppsalabor kan finna den på Ostboden i Saluhallen.

I Valö har det funnits släkt på min morfars sida. Morfars mormors farfar Erik Jansson föddes 1794 i Uckerö, som ligger ca 1,5 km öster om Valö kyrka. Erik är äldste sonen till Jan Ersson och Anna Jansdotter, båda Valöbor sedan många generationer tillbaka. Anna dör i halsfluss när Erik bara är 6 år gammal. Det är Eriks yngre broder Jan Jansson som så småningom tar över gården i Uckerö. Erik flyttar istället en bra bit med den tidens mått mätt, till Månkarbo i Tierps socken, där han tjänar som dräng i några år innan han 1823 gifter sig med Stina Matsdotter från Väster-Ensta nära Tierps kyrka och flyttar till hennes föräldragård. 1829 flyttar de till Månkarbo och en egen gård. Stina dör sedan endast 25 år gammal i frossa, fyra dagar efter hon fött parets tredje barn. Året efter denna tragiska händelse gifter Erik om sig med Maja Persdotter. Maja föddes i Bondebo i Tierps socken, och har tjänat som piga på några olika platser i trakten innan hon blir styvmor till Eriks nu enda kvarlevande barn och så småningom mor till deras två gemensamma barn Per och Anna Kajsa. Per Ersson föds 1833 och är min morfars mormors far.

Om vi följer släkten bakåt i tiden istället, så finner man att Erik Janssons mormors mor Margareta Jansdotter kom från Vamsta i Valö. Hennes bror Per Janssons sondotter Anna Matsdotter gifter sig med en annan Erik Jansson, en bonde från Gålarmora i nordvästra delen av socknen. Deras äldste son Jan Ersson föds 1799 i Gålarmora och är alltså fyrmänning med min förfader Erik Jansson. Han kom att bli en av de mest mytomspunna spelmännen i Uppland. Mer om honom vid ett senare tillfälle.

Tilläggas kan att  mitt släktskap till Valö är bekräftat genom DNA. Erik Janssons far Jan Erssons dotter Anna från hans andra äktenskap är farfars farmor mor till en matchande person på FamilyTreeDNA.
Några platser i Valö i nordöstra Uppland



söndag 6 november 2016

Ur farfars fars dagbok - del 3: Allhelgonahelg

Alla helgons dag flyttades 1952 från söndagen till den lördag som infaller mellan 31 oktober och 6 november och blev då samtidigt allmän helgdag. Allhelgonadagen infaller däremot alltid 1 november.
År 1905 var det alltså fortfarande söndagen som gällde som kyrklig högtidsdag. Vad passar då bättre än att redovisa ytterligare några rader från farfars fars dagbok. Alla dagar hände det inte så mycket att rapportera om, vilket kanske kan stämma än idag.

Söndag d 29 Oktober är jag hemma. Måndag å tisdag 30-31 Oktober gjorde vi varjehanda. Onsdag d 1 Nov – Torsd d 2 Nov mins jag ej så noga. Fredag och lördag d 4 Nov 1905 tröskade vi slut med gärdskornet. Allhelgonasöndag d 5 Nov är jag hemma. Måndag d 6 Nov var till Myrbotten och började på att göra en kolkoja. Arvid var hem till Bultebo och hjälpte far sin tröska. Tisdag d 7 var jag äfven sta på kolkojan Arvid var då med. Det var ett drygt arbete med den der kojan för jag måste bära varje bit fram.

Onsdag d 8 Nov var Arvid och Gottfrid ut på Tobo ängarne efter litet nyvälle som vi har haft kvar under både snö och regn så det var surlit. Jag var hemma och slaktade ett par lammungar. Torsdag d 9 var jag på marknan och skulle sälja lammen men dom var magra så jag fick ej mera än 50 öre kilo för dem. En måste jag bjuda ut på hemvägen och sålde dem vid Torslunda.

Imorgon d 10 nov om vi har helsan skall vi tända på å kola vid Myrbotten. Fredagen d 10 nov tände vi på å kola vid Myrbotten. Sörstu Jan skall kola åt oss der. Lördag d 11 kastade vi 14 tunnor grofkorn andra varfvet och bar opp på bovind. Om nätterna ligger jag vid Myrbotten. Idag söndag d 12 är jag hem ett litet tag, eljest är jag vid Myrbotten för mylan är i värsta laget.

söndag 23 oktober 2016

Ur farfars fars dagbok - del 2: kallt och fruset

Den blöta början på oktober 1905 övergick i slutet av samma månad till rena vintern:

Söndag d 15 Oktober är det kallt och hopfruset och det ser ut som om vi intet skulle hinna plöja ifrån oss nu igen. Verner är hemma å hälsar på han har flyttat till Uppsala nu. I denna veckan mellan den 15-22 Oktober har det varit vinter, det har snögat och varit kallt. Måndag d 16 okt. kastmaskina vi råg. Tisdag den 17 och Onsdag d 18 bråkade vi lin. Torsdag d 19 och Fredag 20 var Arvid till kvarn och jag körde in ved, sen på afton var till Tobo med två gröppåsar som vi skickade till Söderfors.

Lördag d 21 tröskade vi råg så vi har slutat tröskat rågen nu. Söndag 22 Oktober är det bbfäst vid Fjellen få se om jag kan komma att gå dit i afton. Måndag d 23 Okt kastade vi rågen. Tisdag d 24 Okt skulle vi tröska korn men vi körde sönder tröskverket. Vi körde vandringsringen tvärt af.

Onsdag d 25 plöjde vi. Torsdagen den 26 plöjde vi äfven på Storedalen. Det går ej något bra för det är snö och vatten så det är så slaskigt. På Torsdag d 26 slaktade vi en sugga Fred. D 27 plöjde vi på framängen. Lördag d 28 hade Per Eriksson i Fastebo till hjelp att skrufva ihop hjulet på tröskverket. Snön har nu gått bort igen så det är nu sommar fast det är mycket med vatten och smutsigt.

söndag 2 oktober 2016

Ur farfars fars dagbok - en blöt oktober

Min farfars far Johannes Persson skrev ner lite anteckningar om livet som torpare i Gåvastbo i Tierps socken. Vi kan konstatera att oktober månad var betydligt blötare för exakt 111 år sedan.

...Wretlings myrn och skulle plöja men det blef bara regn så vi måste köra hem. Söndag d 1 oktober eller Mikaelisöndag är jag hemma. I dag begrafver de Edéns hustru i Fjellen som har slutat sin jordevandring efter en långvarig sjukdom.
I denna veckan emellan den 1 Oktober och 8 Oktober har det regnat nästan hvarenda dag, så det är nu så mycket vatten så det står opp på ängen så vi kan ej plöja. Vi har nu fått tröskverket i ordning jemte skakverk. Så igår Lördag d 7 Okt så profva vi det och det gick bra. Skakverket är nog bra att hafva det å, fast det blir mycket boss i säden så det går allt sent att kasta.

Söndag d 8 Okt 1905 regnar det äfven och blåser och är ruskigt. Måndag d 9 Okt tröskade vi korn åt Boströms och körde grus i vandringen. Tisdag d 10 Okt var vi på Tobo ängarne och räfsade ihop nyvälle. Onsdag den 11 Okt hade vi Petter Larsson till hjälp å slaktade en tjur och en fåra. Torsdag d 12 var jag till marknan och sålde halfva tjuren som vägde 73 kilo och fick 45 öre kilo och fåret som jag fick 70 öre kilo för, så jag gav Arvid 20 kr, betalade mor 15 kr, köpte en gris 10 kr m m smått.
Fredag d 13 plöjde jag, lördag d 14 tröskade vi korn, hade Paul i Fjellen och Boströms pojkar till hjälp, var till Kellins i Källbo med ett halmlass som vi var skyldig dom. Arvid var till Bogärdet för Bokauktion på kvällen och handlade tre böcker åt mig, en liten bok som kallas bönens bok och en predikan af E J Lekman och var kallad Vinterkväll.


fredag 5 augusti 2016

Länna bruk

Jag har tidigare skrivit om mormors morfars far Johan Gustaf Andersson och hans liv som arbetare i Uppsala i slutet av 1800-talet. Jag tänkte nu backa tillbaka ytterligare några år, till tidpunkten för mormors morfars födelse.

Året är 1874 då Anders Peter Andersson (kallad Per) föds. Hans far Johan Gustaf, mor Johanna och storebror Johan Vilhelm hade året innan flyttat från Östuna till bruksorten Länna (eller Lenna som det tidigare stavades) i Almunge socken 2 mil öster om Uppsala. Bruket befinner sig vid den här punkten i ett expansivt skede, så arbetsmöjligheterna är säkerligen goda för Johan Gustaf.

Efter rysshärjningarna kring 1720 då många uppländska järnbruk brändes, uppmuntrades att anlägga bruken mer utspritt. Detta, tillsammans med den goda vattentillgången i Länna, var avgörande för beslutet att bygga en masugn i Länna. År 1758 började bruket byggas och kom att leverera en stor mängd järn genom åren. 1876 drogs en smalspårig järnväg från Uppsala för att frakta gods till och från järnbruket i Länna. Järnvägen finns fortfarande kvar, och fungerar som museijärnväg för den för många välbekanta Lennakatten. Av bruksmiljön i Länna återstår idag endast en bruksgata med arbetarbostäder.

Johan Gustaf arbetar vid masugnen i Länna fram till 1875, då familjen flyttar till Rasbo. 1878 går sedan flytten in till Uppsala. (Se Arbetare i 1880-talets Uppsala)


Bruksgatan i Länna.

torsdag 21 juli 2016

Två år sedan DNA-testet

Jag tänkte att det var dags att ge en uppdatering om läget med FamilyFinder-testet jag gjorde på Family Tree DNA för ganska exakt två år sedan. I skrivande stund har jag 666 matchningar/träffar, som jag alltså är släkt med på något sätt. De allra flesta på väldigt långt håll. Så här långt har jag lyckats hitta gemensam ana för sex stycken matchningar, mycket tack vare att ytterligare några nära släktingar har gjort testet senare. Den allra största upptäckten har jag ju berättat om tidigare: den dittills okände morfadern till en släktforskare i Skåne.

Uppskattat släktskap (av FTDNA)
Verkligt släktskap
Totalt delat DNA/ längsta block (cM)
Gemensam ana, föräldrar till min…
Ort och socken för gemensam ana
2nd - 3rd
2nd cousins once removed
207 / 68
Farfars far
Gåvastbo, Tierp
3rd - 5th
4th cousins twice removed
45 / 16
Farmors farmors farfar
Klista, Vårfrukyrka (Enköping)
4th - Remote
7th once removed (med farmor)
47 / 11
Farmors mormors farfars morfar
Bro, Tierp
2nd - 4th
5th cousins once removed
60 / 23
Morfars mormors farfar
Uckerö, Valö
2nd - 4th
4th twice removed
82 / 22
Mormors mormors farmor
Götby, Tegelsmora
2nd - 4th
5th twice removed
88 / 25
Mormors mormors mormors mor
Söderskogen, Film

Extra kul är det att konstatera att släktskap finns verifierat på samtliga av farfars, farmors, morfars och mormors sidor, och dessutom från flera olika uppländska socknar, från Vårfrukyrka i sydväst till Valö i nordost. Det känns väldigt tillfredsställande varje gång pappersforskningen bekräftas på det här sättet.

I fallet med det mest avlägsna släktskapet i tabellen kan det mycket väl vara så att det finns flera olika släktskap inblandade som bidrar. Om man ska kommentera hur bra algoritmerna på FTDNA uppskattar släktskap jämfört med verkligheten, så verkar det generellt vara en viss överskattning, dvs att släktskapet i själva verket är något eller mycket längre tillbaka. Det som förmodligen ställer till det är att Sverige är ett ganska litet land. Tittar man tillbaka 10-12 generationer, till år 1620, så hade Sverige endast ca 850 000 invånare, och från dessa härstammar de flesta av dagens snart 10 miljoner invånare. Alltså är det troligt att de flesta svenskar har kopplingar till varandra inom den tidsrymden, vilket kan ställa till det vid ett DNA-test. För personer med finska rötter verkar det vara ännu värre.

6 st bekräftade släktskap på 666 matchningar kan tyckas magert, men jämfört med många andra testade verkar det här vara ett helt okej utfall. Tillsammans med andra hängivna släktforskare är jag på spåren att reda ut ytterligare släktskap.
Och förhoppningsvis fortsätter det att rassla till.  Intresset för DNA i släktforskningen verkar vara stort just nu, med tanke på alla föreläsningar i ämnet och de böcker som kommit ut på senare tid.

Litteraturtips:
Peter Sjölund: Släktforska med DNA
Magnus Bäckmark: Genvägar: praktisk handledning till DNA-jämförelse i släktforskning
Karin Bojs: Min europeiska familj de senaste 54 000 åren

måndag 11 juli 2016

Hargs bruk och byggmästare Rafael Pousette

Hargs bruk har som så många andra järnbruk anor från 1600-talet. 1668 grundades bruket av riksamiralen Gustav Otto Stenbock, den ende svensk som grundat ett järnbruk i norra Uppland. Vid rysshärjningarna 1719 blev Harg ett lätt byte på grund av det utsatta läget vid havet. Bruket totalförstördes då, men återuppbyggdes senare och verksamheten återupptogs. Stångjärn smiddes fram till 1921, då den sista smedjan stängdes och skogsbruket tog vid.

Harg ligger vid riksväg 76 som går mellan Gävle och Norrtälje, ungefär en mil söder om Östhammar. Harg utgör en av landets bäst bevarande bruksmiljöer, och är väl värt ett besök om man har vägarna förbi. Man behöver inte ens svänga av riksvägen för att ta del av den vackra bruksmiljön. Bruket är privatägt, och vad jag vet ordnas inga visningar, men att ta en extra avstickare genom bruket ger ändå en fläkt av brukets storhetstid. Såväl herrgård, smedjor och arbetarbostäder är i gott skick.

Om man åker den gamla vägen från Hargs bruk mot Hargshamn (leta efter skylt Järnbod), kommer man efter ca 2 km till en vacker stenbyggnad i fem våningar. Det är just järnboden, som uppfördes 1758 av brukets byggmästare Rafael Claesson Pousette. I den nedre våningen magasinerades stångjärnet innan det skeppades till Stockholm, medan de övre våningarna tjänade som förvaringsutrymme till olika varor som anskaffats utifrån, främst spannmål. Har man tur kan man få se en konstutställning i den imponerande byggnaden med vackert läge vid Hargsviken.

Rafael Claesson Pousette var för övrigt min mormors farfars farfars morfars kusin. Han föddes 1711 i Lövsta bruk, som andra barnet till Claes Pousette, byggmästare i Lövsta, och hans hustru Catharina Bouvin. Rafael är även upphovsman till klockstapeln i Knutby, som också är bevarad än idag.

Även direkta förfäder har bott och verkat vid Hargs bruk. Mormors farfars mormors farmors far Karl Sporrong var räckarmästare i Harg fram till sin död 1763. Även hans far Bertram Sporrong arbetade som räckarmästare. De bodde vid Nerhammaren, där arbetarbostäderna står välbevarade än idag.

Järnboden i Harg

fredag 27 maj 2016

Emigration förr och nu

Vad var det som gjorde att det gick att värva hantverkare från Vallonien till ett så avlägset ställe som Sverige? Jag har berört ämnet enbart som allra flyktigast tidigare här på bloggen. I historieböckerna har det talats om att förföljelser med kyrkliga förtecken skulle ha haft en avgörande betydelse för vilka som lämnade Vallonien, men jag tror mer på att det, liksom idag, framför allt var krig och elände som drev människor från deras hem, samt hoppet om ett bättre liv på en annan plats. Nu som då gick resan med båt över osäkra hav.

En välskriven och intressant artikel om emigrationen från Vallonien på 1600-talet fanns i det senaste numret av medlemsbladet för Sällskapet Vallonättlingar.
En avlägsen släkting till mig, Kjell Bergqvist, har en intressant släktforskningsblogg där han lagt in artikeln. Kjell är även han ättling till Jehan Martelleur (min ff ff mm fm mf ff) som kom till Sverige 1626 från Forges de Chimay i nuvarande sydligaste Belgien.

Läs gärna artikeln på den här länken:
Emigrationen

måndag 9 maj 2016

Ärekränkning vid Gimo bruk

Vi har tidigare avhandlat några av de s.k. vallonbruken, som anlades på 1600-talet. Nu är det dags att lite närmare studera Gimo bruk, ett av de äldsta och bäst bevarade bland bruksmiljöer. Bruket ligger i Skäfthammars socken, cirka 5 mil nordost om Uppsala. 1615 anlade kronan en hytta på platsen, och kort därefter utarrenderades bruket till Louis de Geer. Senare köpte han loss både Gimo, Österby och Lövsta och utvecklade anläggningarna till fullskaliga järnbruk. Liksom i fallet med Lövsta levererade Gimo ett högkvalitativt järn genom järnmalmen från Dannemora i kombination med vallonsmidestekniken.

1767 stod Gimo herrgård färdig. En praktfull huvudbyggnad med gårdsplan, inramad av två flyglar, uppförda samtidigt med herrgården. Mitt emot herrgården på andra sidan vägen finns stall- och vagnslider, inrymda i halvmåneformade byggnader. I trädgården bakom herrgården finns två orangerier i samma stil.

 
Gimo herrgård

Några av mina anfäder har verkat vid Gimo bruk. En av dem var min mormors farfars mormors morfars far Pierre Mineur, som var räckarmästare i Gimo 1699-1737. Han gifte sig omkring 1703 i Skäfthammar med Katarina Bertramsdotter Sporrong. Pierre avled 9/2 1746 och Katarina 1763, bägge i Skäfthammar. Även Pierres son Abraham var verksam vid Gimo som räckarmästare.



Skäfthammars kyrka med klockstapeln i bakgrunden

Före sitt giftermål figurerar Pierre Mineur inför Olands häradsrätt 4/2 1702:

Klagade Pijgan Annika Andersdotter wijd Gimo det hammarsmedzdrängen Pierre Mineur därsammastädes skall om henne et skameligt rychte uthspridit at Neml. Han med henne efter behag och så ofta han welat, olofligt umgänge plägat, Bem:te Mineur tilstädes nekade at han något oärligit henne tillagdt, uthan allenast sagdt, att han lägat uth med henne...

...Såsom Pierre Mineur fuller förklarar sitt om Annika Andersdotter förde tahl, att han lägat när henne och kunnat bewijsa henne många Rum det han intet oärligit der med ment, uthan allenast att han hennes kropp såsom förmält är, hanterat lijkwähl emedan bem:te beskyllning den han intett kan bewijsa, icke eller ringa rörer samma pijgas goda rychte om sig.

Alltså efter 10 Cap: Ting m:B: pålades han at för b:de obewijslige tahl det han af hembdgirigheet tillstod sig om henne uthfördt plichta 3 d:r Sölfm:t item henne för dess och wittnens dag försummande 7 d:r expenser gifwa.


Förtal eller ärekränkning var allvarliga saker i de gamla bonde- och brukssamhällena. En lögn eller ett rykte kunde skada en persons anseende eller position i samhället, och det var mycket viktigt att värna om sin egen och familjens heder och ära.
Böterna som Pierre fick, 3 daler silvermynt, motsvarar cirka 640 kronor i dagens penningvärde.

För den som inte orkar göra en sökning här på bloggen kommer här en kort repetition om vallonsmide: En vallonugn bestod av två härdar, smälthärden och räckhärden. Vid smälthärden arbetar smältarmästaren med sin smältardräng och vid räckhärden räckarmästaren med sin räckardräng. Det var räckarens uppgift att smida ut järnet från smältstycken till långa järnstänger.
 
Kolhusen vid Gimo bruk
 Källor:
Nordisk Vallongenealogi 1580-1750, Kjell Lindblom, Stockholm 2012.
Kyrkböcker i Skäfthammar

torsdag 7 april 2016

Vendeltid – Statsbyggartid - Mannatid

Så lyder inskriptionen på det monument som restes 1937 för att uppmärksamma de arkeologiska fynden från båtgravfältet nära Vendels kyrka. Det är få bygder eller socknar som gett namn åt en hel historisk tidsperiod. Vendeltiden är den mellersta perioden av yngre järnålder i Sveriges förhistoria och sträcker sig från ca år 550 till år 800.

När man från kyrkan blickar ut över fälten bort mot Vendelsjön är det inte svårt att förstå varför den här platsen fick stor betydelse. De utmärkta vattenlederna gjorde Vendel till en centralpunkt och en rik bygd. Via Vendelsjön och Vendelån hade man direktförbindelse med Fyrisån, och därigenom både Gamla Uppsala och Mälaren och vidare ut i världen. Dessutom korsades bygden av den allfartsväg norrut från Uppsala som följde rullstensåsen.

Det var när Vendels kyrkogård skulle utvidgas på senhösten 1881 som 14 båtgravar påträffades med föremål som pekar på en svunnen storhetstid. Gravar där de gamla stormännen fått gå till vila med furstlig ståt, gravsatta i sina båtar med husgeråd, husdjur, konstnärligt utsirade rustningar och vapen. Den konstnärliga prakten vittnar om starkt inflytande från kontinenten. Gravföremålen finns idag på Statens Historiska Museum i Stockholm och en del på museet i Gamla Uppsala.

Gravfälten vid kyrkan är långt ifrån de enda i socknen. Hela Vendel är fullt av gravar - 900 gravhögar och 1000 skeppssättningar eller andra märkliga fornminnen. Den mest berömda gravsättningen är Ottarshögen söder om kyrkan från 500-talet. Ottarshögen är en stor gravhög, omgiven av mindre gravar och stensättningar. Högen ligger invid landsvägen vid Husby. Enligt legenden ligger Ottar Vendelkråka begavd där.

Till Vendel kom släkten på 1860-talet. Från Holmsta i Österlövsta socken till Kolbo i Vendel flyttade i april 1869 Karl Fredrik Andersson, hans hustru Johanna Larsdotter och deras två söner. Yngsta dottern Johanna Charlotta hade precis avlidit tre månader gammal. I Kolbo kom de att få ytterligare åtta barn. Karl Fredrik var född 1839 i Bettna i Södermanland, son till torparen Anders Jönsson och Stina Jonsdotter. Trots de till synes enkla förhållandena som Karl Fredrik kom ifrån, fick han chansen att gå en tvåårig utbildning till rättare (arbetsledare vid jordbruk) vid Väderbrunns lantbrukskola i Bergshammar utanför Nyköping. Efter examen 1863 företar han för en för den tiden tämligen lång flytt, från Väderbrunn dryga 20 mil norrut till Holmsta, som ligger mellan Skärplinge och Karlholm i nordligaste Uppland. Annandag jul 1864 gifter han sig med bondedottern Johanna Larsdotter från Valparbo, som tjänat som piga på Holmsta. Karl Fredrik och Johanna är min farmors morfars föräldrar.

En tvåårig jordbruksutbildning låter ju bra. Men frågan är hur förhållandena verkligen var på Väderbrunn. Så här berättar Lars Peter Eklund från Björnlunda, som tillhörde 1848 års klass:

Den 1 november 1848 tillträdde jag som rättarlärling vid Wäderbrunn. Hade jag haft dålig kost förut så blev det sju resor värre nu. Så usel lantbruksskola kunde ej uppbringas med ljus och lykta. Ingen ordning, ingenting att lära. Mitt första göromål blev vedhuggning i vedboden. Bostaden bestod av ett litet rum, som utgjorde allt i allo. Där voro 15 stycken lärlingar inhysta. Detta rum utgjorde lärosal. Någon undervisning i räkning och några häften att skriva utav rörande jordbruket kallades kurs. Sängarna måste på dagen resas upp vid väggarna. Där var ett bord på mitten av rummet och låga bänkar vid sidorna av detsamma. Där fördes ett rövarliv, ordning hade aldrig någon hört talas om.


En inte riktigt lika lång resa till Vendel går av stapeln 1867 då en annan rättare, Erik Olsson Wallinder, flyttar från Bro i Tierps socken till Uggelbo, den allra nordvästligaste utposten i Vendels socken, med sin hustru Anna Lena Matsdotter och deras fyra barn.
Erik och Anna Lena är min farmors mormors föräldrar.

Fortfarande finns det många släktingar på min farmors sida som är bosatta i Vendel. En välbesökt och trevlig släktträff hölls i maj 2014 i Vendels bygdegård.

I Vendel har det dock funnits anor ännu tidigare än 1860-talet. Morfars farmors mormors morfar var Mats Matssons Sandström. Han föddes 1741 i Bolsängen i Vendels socken. Tillsammans med hustrun Katarina Jansdotter och sex barn flyttade de till Tierp 1783.

Källor:

Historien om Väderbrunnsområdet. Ingmar Hedblom, Bergshammars hembygdsförening 2014.

Vendel i fynd och forskning, skrift med anledning av vendelmonumentets tillkomst utgiven av Upplands fornminnesförening under medverkan av Holger Arbman, Manne Eriksson, Sune Lindqvist, genom Oskar Lundberg. 1938.

Kyrkböcker i Vendel, Tierp, Bettna och Bergshammar.

Vendels kyrka med monumentet. Bild från http://www.vendelinfo.se/Vendelbygden.html

Ottarshögen. Bild från http://www.svetur.se/sv/vallonbruken/

fredag 1 april 2016

100-årig släktgåta avslöjad

I december fick jag en nära matchning på FamilyTreeDNA. Vi hade delat DNA på 209 cM, vilket är tre gånger mer än min näst närmaste matchning. Vårt uppskattade släktskap var 2nd – 3rd cousin. Jag tog naturligtvis kontakt med min träff, som vi kan kalla B. Han visade sig vara en erfaren släktforskare med så gott som hela sin släkt i Skåne. Dock med ett undantag. Hans mormor blev gravid i Stockholm 1909 under en period när hon arbetade i mjölkbutik på Kungsholmen. Hon reste sedan hem till Skåne och födde barnet där. Vem som var fadern till barnet avslöjade hon aldrig för någon. B hoppades nu självklart på att vår matchning skulle vara genom hans okände morfar.

Jag letade nu raskt igenom mina anteckningar efter släktingar som vistats i Stockholm under den här tiden. Det blev inte så många kandidater. Den troligaste verkade vara farfars farbror Verner Persson, som föddes 1884 i Gåvastbo i Tierp. 1906 flyttade han till Uppsala och jobbade där ett år som extra stationskarl innan han 1907 flyttade till Klara församling i Stockholm. Där hade jag slutat följa Verner, eftersom jag visste att Stockholms kyrkböcker inte är helt lätta att navigera i. Jag hade dock tagit reda på att han gifte sig 1913, och han skulle alltså mycket väl kunnat bli pappa till något barn 1909. När jag dessutom nu sökte på honom i Folkräkningen för 1910 så hittade jag honom som stationskarl vid järnvägsbostäderna i kvarteret Jordgubben på Kungsholmen. Det är bara ett kvarter mellan detta ställe och Hjärnegatan där B:s mormor bodde 1909, så de rörde sig bevisligen i samma geografiska område ungefär samtidigt. Nu började det brännas! Om min farfars farbror var densamme som B:s morfar, så skulle vi vara ”2nd cousins once removed” på släktforskarspråk, och 209 cM delat DNA för ett sånt släktskap är ett fullt rimligt resultat.

Men hur skulle vi få det här misstänkta släktskapet bekräftat? Vi måste nu hitta någon levande släkting till Verner. Samtidigt som jag genom min farmor hade fått reda på att Verner hade två döttrar, så hade B med lite hjälp tagit reda på samma sak och dessutom hittat barn till dessa (alltså tillika min pappas tremänningar), med namn och adress. B författade ett artigt brev som förklarade den uppkomna situationen. Brevet möttes med viss tveksamhet, eftersom mottagaren inte visste något om en eventuell extra moster och inte ville bidra till att solka ner sin morfars eftermäle. Fullt förståeligt. Efter försäkringar att Verner förmodligen aldrig fick veta att han bidragit till någon graviditet, blev ett DNA-kit beställt. Nu återstod en lång och oviss väntan. Var vår tes korrekt? Eller skulle testningen bara resultera i fler frågetecken?

Igår när jag loggade in på FamilyTreeDNA hade jag fått en ny toppmatchning: pappas tremänning med 175 cM delat DNA. Skönt att få det släktskapet bekräftat, men den stora frågan var ännu obesvarad. Jag hade inte hört något från B ännu, så han hade nog inte hunnit kolla sina matchningar ännu. Några timmar senare kom ett glädjande besked från Skåne: 293 cM mellan B och pappas tremänning, helt i linje med vad man kan förvänta sig för halvkusiner.

En hundraårig släktgåta var därmed löst.

torsdag 24 mars 2016

Släktträd

Hittade på Exploring Family Trees ett lite kul sätt att visualisera sitt släktträd. I mitt fall ser det ut som nedan. En skojig detalj är att händelser i världshistorien jämförs med händelser i släkten.




Anförluster (som uppstår när två personer som är släkt får barn med varandra) blir väldigt tydliga på det här sättet. Inte särskilt många som synes, särskilt inte om man jämför med det brittiska kungahuset:



söndag 28 februari 2016

Mer om DNA i släktforskningen - Haplogrupper och mänsklighetens migration, del II: Evas sju döttrar

Så till det DNA som finns i mitokondrierna, som är cellernas bränslestationer. Det är en särskild DNA-sträng som alltså ligger utanför cellkärnan där det vanliga DNA:t finns. Mitokondrie-DNA (mtDNA) är mycket kort och innehåller endast 37 gener. Denna DNA-sträng följer med äggcellen från modern till barnet. DNA-strängen är alltid en exakt kopia av moderns och förändras mycket långsamt och då i så fall pga mutationer. Man kan därför använda mtDNA för att spåra släktskap på det raka mödernet. Bryan Sykes bok ”Evas sju döttrar” handlar om de sju huvudtyperna av mtDNA som de flesta européer har. Även om hon döpts efter bibelns Eva, var den mitokondriska Evan inte den enda kvinnan i sin generation. Det är dock endast hon som har gett upphov till en obruten linje av döttrar som finns kvar till våra dagar. Det hela är snarare resultatet av en slump och ett rent statistiskt fenomen. Till Europa invandrade människan via Asien för ungefär 45 000 år sedan. Men endast sju kvinnor kom att bli urmödrar till dagens européer.

Jag tillhör Haplogrupp H, som är den vanligaste i Europa. Folkgruppen slog sig ner i Pyrenéerna, flyttade till England i slutet av sista istiden och flyttade sedan ut i resten av Europa. Inom haplogrupp H finns flera undergrupper, och (naturligtvis) tillhör jag även den vanligaste av dessa, H1. Det uppskattas att H1 uppstod för ungefär 22 500 år sedan.

Närmaste matchning till mitt mtDNA på FamilyTreeDNA är en man i Rönninge utanför Stockholm, som tillhör samma (under)haplogrupp, H1ap1, och med genetisk distans 0, dvs inga mutationer alls skiljer oss i det genetiska mitokondriematerialet. Nu sker mutationer slumpvis och inte efter någon bestämd tidtabell, men det är troligt att vår gemensamma anmoder ligger inom det senaste årtusendet. Ibland sägs det att en mutation inträffar i genomsnitt i storleksordningen vart 500:e år på ens moderlinje i närtid (den genomsnittliga mutationstakten verkar däremot ha varit lägre tidigare under mänsklighetens utveckling). Det kan mycket väl vara så att hon finns bara en eller ett par generationer tidigare än vad kyrkböckerna kan berätta. Min äldsta kända ana på det raka mödernet är Anna Ersdotter, född 1732 i Kyrkbyn i Film, medan motsvarande ana för hans del faktiskt också är en Anna Ersdotter, född 1723 i Alunda. Det är trots allt bara cirka 20 km mellan Film och Alunda, och med tanke på att de övriga närmaste matchningarna är från så vitt skilda håll som Finland, Schweiz och USA, känns det som det är för nära för att det ska vara en slump. Hoppas det går att visa så småningom.

Så här uppskattar man att haplogruppen I1 har migrerat från ursprunget i Afrika:



Källor:
Wiki-rötter, http://wiki.genealogi.se/index.php/DNA-genealogi



torsdag 11 februari 2016

Mer om DNA i släktforskningen - Haplogrupper och mänsklighetens migration, del I: Vikingasläkt?

Som jag tidigare nämnt, finns Y-kromosomen bara hos män och den ärver mannen i sin helhet från sin far utan inblandning av moderns DNA. Ett DNA-test för Y-DNA ger alltså svar på vilken väg din rent manliga anlinje förflyttat sig från mänsklighetens vagga i Afrika för mer än 200 000 år sedan till idag.

En haplogrupp är beteckningen på en gren på det stora DNA-trädet för hela mänskligheten. Nya haplogrupper tillkommer hela tiden i takt med att fler personer testar sig och nya grenar upptäcks.

SNP-test ger möjlighet för var och en att kartlägga sin specifika släktgren ”längre fram” mot nutid. Under varje underhaplogrupp finns nämligen vanligen fler kända mutationer, som får kollas en och en. SNP (single nucleotide polymorphisms) är punktvisa mutationer som uppstår mycket sällan. Har det på en given punkt på Y-kromosomen uppstått en sådan mutationstyp, så har det som regel bara inträffat en gång under mänsklighetens historia. ”Felkopieringen” följer sedan med till mannens alla manliga efterkommande på manslinjen. Att undersöka om man har en viss SNP är alltså som att kolla om man har en viss individ som anfader på sin fädernelinje bakåt i tiden eller inte. Hans exakta identitet kan man förstås inte veta något om, men i varje fall på sikt inringas ungefär när och ungefär var han bör ha levt.

För egen del så tillhör jag haplogrupp I1 (eller I-M253 enligt nya klassificeringssystemet), som är den haplogrupp som har störst genetisk koncentration i området runt Skandinavien. Samma haplogrupp har alltså också alla manliga släktingar på det raka fädernet, dvs min pappa, min farfar och hans bröder och deras söner osv. Man tror idag att den här haplogruppen uppstod för runt 4000 år sedan i Danmark och norra Tyskland, och spred sig sedan vidare till Sverige när den jordbrukande befolkningen tog sig allt längre norrut. I1 spreds sedan med vikingarna till de brittiska öarna, där den också är ganska vanlig.

Så här uppskattar man att haplogruppen I1 har migrerat från ursprunget i Afrika:



Jag har även gjort testet BigY hos FamilyTreeDNA. Detta test analyserar Y-kromosomen med den allra senaste tekniken och är ett mycket omfattande test. Mer än 10 miljoner positioner på Y-kromosomen analyseras. Resultatet är att du dels får veta exakt på vilken av de kända kvistarna av YDNA-släktträdet du befinner dig och dels hittar testet helt nya, tidigare okända mutationer, vilka leder till att nya kvistar på YDNA-trädet kan identifieras. Det tål att upprepas att man inom släktforskningen använder sig av andra delar av DNA-strängen än vid undersökningar om anlag för sjukdomar. Sånt är jag inte intresserad av.

Jag har hos BigY blivit placerad i en grupp som heter I-Y11221. Det beräknas att den bildades för cirka 2800 år sedan. Några närmare matchningar än så finns ännu inte. Övriga medlemmar i den gruppen är tre svenskar (två från Örebro län och en från Västra Götalands län) och en norrman.

Visst har jag en liten gnutta hopp att på den här vägen få reda på min farfars farfars far, som hittills är okänd. Chanserna är nog dock ganska små, men ökar ju fler som testar sig. Chanserna är nog något större att hitta honom genom det autosomala DNA-testet, eftersom en perfekt matchning med Y-DNA ändå kan betyda att det gemensamma släktskapet ligga väldigt många generationer bakåt i tiden. För övrigt hoppas jag att jag inom någon månad eller så kunna redovisa just en funnen okänd (dock inte okänd för mig) släkting på just det här sättet. Mer om det senare.

Källor:

www.familytreedna.com
Eupedia.com
Gröna stubben - http://gronastubben.se/wordpress/
Mats Carlin 2014-2015

Lästips:
Karin Bojs: Min europeiska familj: de senaste 54 000 åren

måndag 1 februari 2016

Blodigt självmord i Börje

Vi fortsätter på temat rusthållare i Börje, men hamnar den här gången i en blodig upplösning.
Jag berättade tidigare
här om grenen av släkten som bodde i Börje socken. Rusthållaren Olof Olsson i Altuna i Börje och hans hustru Kajsa Persdotter fick två barn, den ena är min mormors morfars farfars mor Kajsa Olsdotter född 1778, och den andra är hennes syster Maja född 1782.

Maja Olsdotter gifter sig med Per Persson från Jumkil, och denne flyttar till Altuna och Majas familj för att ta över rusthållet när svärfadern Olof börjar bli gammal.
Per och Maja får tre barn: Per, Jan Olof och Maja Stina. Lillasyster Maja Stina gifter sig med bonden och änklingen Olof Larsson i Bälinge. De får två gemensamma barn.
Mellanbrodern Jan Olof kom att studera till präst i Uppsala, tar sig efternamnet Lundholm och verkade senare som vice pastor i Biskopskulla från 1746 fram till sin död.

Vi flyttar fram till 1852. Storebrodern i familjen, Per Persson den yngre, har tagit över rusthållet i Altuna, modern Maja har avlidit nio år tidigare medan fadern Per Persson bor kvar på gården.
I början av året kommer olyckorna slag i slag. Den 15 januari dör Jan Olof Lundholm, vice pastorn i Biksopskulla, i lunginflammation 40 år gammal. Hans kropp förs till hemsocknen Börje för att begravas där, och gravöl hålls hemma på gården i Altuna. Systern Maja Stina kommer förstås också dit med sin make.

Något måste ha gått snett mellan de kvarvarande syskonen, för söndagen den 1 februari inträffar en tragisk händelse. Efter middagen upptäcker pigan Greta Ersdotter att Per Persson låst in sig i kammaren på andra sidan av förstugan och tagit ur nyckeln. Hon anar oråd och öppnar dörren med köksnyckeln och hittar då Per liggandes i sin säng med en blodig rakkniv bredvid sig. Han har skurit sig djupt i halsen och blöder ymnigt. Pigans förskräckta skrik skär genom gården och flera skyndar till. Drängen Jan Olof Andersson är en av de första och han försöker desperat att både rycka upp Per ur sängen och förbinda hans sår, men Per Perssons liv går inte att rädda.

Att vi vet så pass mycket detaljer om hur det gick till i Altuna den ödesmättade söndagen för idag exakt 164 år sedan beror på att det föll på häradsrätten att ta det viktiga beslutet hur en självmördare skulle begravas. I protokollet finns detaljerade beskrivningar dels från den provinsialläkare som utförde obduktionen, och även från vittnen till händelsen samt anhöriga. Det framkommer i förhören med anställda vid gården och släktingar att Per Persson hade varit ovanligt grubblande den sista tiden, samt att han klagat något över att hans släktingar varit tvära mot honom. Det antyds också att det fanns meningsskiljaktigheter i penningaffärer, förmodligen till följd av brodern Jan Olofs bortgång.

Försök till avskrift av ett par delar av Ulleråkers häradsrätts protokoll den 8 mars 1852:

”Då upplyst är, att Bonden Per Persson i Altuna, hvilken den 1 sistlidne Februari ljutit döden genom sårskada i halsen, hvarvid ej allena båda struparna utan äfven 2 andra för lifvets
bibehållande vigtiga blodkärl å vänstra sidan av halsen blifvit afskurna sjelf tillfogat sig denna skada genom skärning med en rakknif.”

Efter övervägande af hvad sålunda förekommit aflades följande
Beslut
[...] denna åtgärd när Per Persson under en längre tid för flera personer af sin omgifning ofta beklagat sig öfver att han släktingar skulle varit svåra mot honom, måste antagas hafva skett under en genom detta missnöje med sina släktingar hos honom uppkommen sinnesoro, pröfvar Häradsrätten, med stöd af sista momentet uti 1 Par 13 Cap R.B. skäligt förordna det skall Per Perssons döda kropp i stillhet begrafvas.”

Det var alltså häradsrätterna som skulle fälla en slutgiltig dom om självmördares begravning. Domen kunde utfalla på fem sätt: kristlig begravning, begravning i stillhet, d.v.s. utan kyrkliga ceremonier avsides på kyrkogården, begravning av bödeln i skogen eller på galgbacken samt bränning på bål. Vid begravning utom kyrkogård nedgrävdes liket antingen i skogen eller, vilket innebar en markering från domstolens sida, på galgbacken.
I det här specifika fallet blev alltså beslutet att Per fick begravas på kyrkogården eftersom det fanns vissa förmildrande omstänigheter, dock i stillhet.

Källor:
Ulleråkers häradsrätt den 8 mars 1852 § 38
Kyrbköcker i Börje och Biskopskulla


B Odén, B Persson och Y M Werner, Den frivilliga döden. Samhällets hantering av självmord i historiskt perspektiv. Stockholm 1998.

Del av häradsrättens protokoll
 
  

onsdag 13 januari 2016

Den blomstertid nu kommer: Svält i Tuna och på många andra ställen

Tuna är ett av de vanligaste ortsnamnen i Sverige, och ingår även ofta som efterled i ortsnamn. Ordet betyder inhägnad. Tuna är också ännu en av de här lite mer anonyma socknarna i Uppland. Om man från Uppsala tar den där raka vägen mot Hallstavik passerar man genom socknens södra delar, då man åker förbi Söder-Edinge och Öster-Edinge på vägen mellan Rasbo och Faringe. För att komma till kyrkan och kyrkbyn måste man svänga av mot Alunda på väg 273, som är en betydligt vackrare men slingrigare väg. Här åker man genom ett typiskt uppländskt landskap, odlingsbygd varvat med småkuperad skogsbygd. Här har mina förfäder på både mormors och farmors sida bott.

Dels är det farmors farfars mor Lotta Lundmark, som föddes i Saringe i Tuna 1828. Lottas föräldrar var sockenskräddare Mats Lundmark och Stina Persdotter, som var bror till Långbacka-Jan. Både Mats och Stina var födda i Alunda socken. Lotta kom att tjäna som piga på några ställen i Rasbo innan hon i Lundby, en gård vid Lejstaån strax norr om Rasbo kyrka, träffar drängen Karl Larsson som jobbat där i ett par år. De gifter sig 1857 i Rasbo. Karls och Lottas vidare öden som statarfamilj har jag berättat om i
Statare.Dels är det mormors morfars farmor Brita Matsdotter, född 1791 i Söder Edinge i Tuna, och hennes förfäder. Åtminstone fem generationer före Brita har bott i Tuna, så i den här bygden finns det gott om rötter.

Det var när jag letade efter förfäder i Tuna sockens dödbok på 1690-talet jag upptäckte att det var ovanligt många döda vissa år. Men vad berodde då det på? Jo, det var en omfattande hungersnöd 1695-1697 i Sverige, Norge, Finland, Estland och Lettland. Från år 1688 hade landet varit drabbat av missväxt och tidig frost, som kulminerade dessa år och ledde till svår hungersnöd. Vintern 1695 skall ha varit den kallaste sedan 1658 och rågen blommade först i slutet av juli. På våren 1697, då svälten var som allra värst, utbröt en svår epidemi som troligtvis hade samband med de felslagna skördarna. Man har beräknat att en tredjedel av Finlands befolkning svalt ihjäl under vintern 1696-1697. Till följd av denna massvält skrev Israel Kolmodin psalmen Den blomstertid nu kommer som även gavs ut i 1695 års psalmbok. Den var dock inte lika bearbetad som idag och var menad som en bön till Gud om att det hårda, kalla vädret skulle avta så det kunde börja växa på åkrarna och i naturen igen. Även om det kan diskuteras huruvida psalmen var till någon hjälp eller inte, så blev skörden samma år näst intill obefintlig. Psalmen sjungs inte bara på skolavslutningar i Sverige, utan även i Finland, vilket troligen beror på att missväxten drabbade den delen av dåtida Sverige mest. I det nuvarande Sverige drabbades Norrland hårdast, samt östra mellansverige, och då särskilt Uppland.

Jag har försökt studera dödligheten för de här åren i några socknar där mina förfäder har bott. Arbetet försvårades av det enkla faktum att det var långt ifrån alla socknar som hade börjat med systematisk registrering vid den här tiden. Det vanligaste är att man hittar böcker över dop, vigslar och begravningar från 1700-talets början och framåt. Men några socknar var pionjärer och kom igång tidigt med bokföringen. De jag studerat är tre stycken: nämnda Tuna, som är en ganska liten eller medelstor landsortssocken, Börje, en medelstor landsortssocken, samt Söderfors, en relativt liten och ung socken (mer om det vid annat tillfälle) med stor prägel av det relativt nystartade bruket.
 


Tuna socken, döda per år:
1690: 11
1691: 10
1692: 14
1693: 19
1694: 19
1695: 10
1696: 27
1697: 72
1698: 17
1699: 8
1700: 6
1701: 9

Börje socken, döda per år:
1690: 34
1691: 24
1692: 25
1693: 29
1694: 33
1695: 28
1696: 25
1697: 97
1698: 13
1699: 10
1700: 32
1701: 21

Söderfors socken, döda per år:
1690: 2
1691: 1
1692: 0
1693: 0
1694: 5
1695: 20
1696: 20
1697: 10
1698: 9
1699: 0
1700: 0
1701: 4
 

 
Slutsatsen är ganska tydlig: svälten slog mycket hårt mot både landsort och bruksort. Med tanke på att den totala befolkningen i Tuna knappast var mer än några hundra vid den här tiden, så kan man konstatera att åtminstone en femtedel av socknens befolkning dog under de här nödåren, kanske mer.

Källor:
Sven Lilja: Klimatet, döden och makten – 1690-talets klimatkris. Stockholms universitet 2008.
Alf Åberg och Göte Göransson: Karoliner.
Bokhuset, Höganäs 1984.