söndag 28 februari 2016

Mer om DNA i släktforskningen - Haplogrupper och mänsklighetens migration, del II: Evas sju döttrar

Så till det DNA som finns i mitokondrierna, som är cellernas bränslestationer. Det är en särskild DNA-sträng som alltså ligger utanför cellkärnan där det vanliga DNA:t finns. Mitokondrie-DNA (mtDNA) är mycket kort och innehåller endast 37 gener. Denna DNA-sträng följer med äggcellen från modern till barnet. DNA-strängen är alltid en exakt kopia av moderns och förändras mycket långsamt och då i så fall pga mutationer. Man kan därför använda mtDNA för att spåra släktskap på det raka mödernet. Bryan Sykes bok ”Evas sju döttrar” handlar om de sju huvudtyperna av mtDNA som de flesta européer har. Även om hon döpts efter bibelns Eva, var den mitokondriska Evan inte den enda kvinnan i sin generation. Det är dock endast hon som har gett upphov till en obruten linje av döttrar som finns kvar till våra dagar. Det hela är snarare resultatet av en slump och ett rent statistiskt fenomen. Till Europa invandrade människan via Asien för ungefär 45 000 år sedan. Men endast sju kvinnor kom att bli urmödrar till dagens européer.

Jag tillhör Haplogrupp H, som är den vanligaste i Europa. Folkgruppen slog sig ner i Pyrenéerna, flyttade till England i slutet av sista istiden och flyttade sedan ut i resten av Europa. Inom haplogrupp H finns flera undergrupper, och (naturligtvis) tillhör jag även den vanligaste av dessa, H1. Det uppskattas att H1 uppstod för ungefär 22 500 år sedan.

Närmaste matchning till mitt mtDNA på FamilyTreeDNA är en man i Rönninge utanför Stockholm, som tillhör samma (under)haplogrupp, H1ap1, och med genetisk distans 0, dvs inga mutationer alls skiljer oss i det genetiska mitokondriematerialet. Nu sker mutationer slumpvis och inte efter någon bestämd tidtabell, men det är troligt att vår gemensamma anmoder ligger inom det senaste årtusendet. Ibland sägs det att en mutation inträffar i genomsnitt i storleksordningen vart 500:e år på ens moderlinje i närtid (den genomsnittliga mutationstakten verkar däremot ha varit lägre tidigare under mänsklighetens utveckling). Det kan mycket väl vara så att hon finns bara en eller ett par generationer tidigare än vad kyrkböckerna kan berätta. Min äldsta kända ana på det raka mödernet är Anna Ersdotter, född 1732 i Kyrkbyn i Film, medan motsvarande ana för hans del faktiskt också är en Anna Ersdotter, född 1723 i Alunda. Det är trots allt bara cirka 20 km mellan Film och Alunda, och med tanke på att de övriga närmaste matchningarna är från så vitt skilda håll som Finland, Schweiz och USA, känns det som det är för nära för att det ska vara en slump. Hoppas det går att visa så småningom.

Så här uppskattar man att haplogruppen I1 har migrerat från ursprunget i Afrika:



Källor:
Wiki-rötter, http://wiki.genealogi.se/index.php/DNA-genealogi



torsdag 11 februari 2016

Mer om DNA i släktforskningen - Haplogrupper och mänsklighetens migration, del I: Vikingasläkt?

Som jag tidigare nämnt, finns Y-kromosomen bara hos män och den ärver mannen i sin helhet från sin far utan inblandning av moderns DNA. Ett DNA-test för Y-DNA ger alltså svar på vilken väg din rent manliga anlinje förflyttat sig från mänsklighetens vagga i Afrika för mer än 200 000 år sedan till idag.

En haplogrupp är beteckningen på en gren på det stora DNA-trädet för hela mänskligheten. Nya haplogrupper tillkommer hela tiden i takt med att fler personer testar sig och nya grenar upptäcks.

SNP-test ger möjlighet för var och en att kartlägga sin specifika släktgren ”längre fram” mot nutid. Under varje underhaplogrupp finns nämligen vanligen fler kända mutationer, som får kollas en och en. SNP (single nucleotide polymorphisms) är punktvisa mutationer som uppstår mycket sällan. Har det på en given punkt på Y-kromosomen uppstått en sådan mutationstyp, så har det som regel bara inträffat en gång under mänsklighetens historia. ”Felkopieringen” följer sedan med till mannens alla manliga efterkommande på manslinjen. Att undersöka om man har en viss SNP är alltså som att kolla om man har en viss individ som anfader på sin fädernelinje bakåt i tiden eller inte. Hans exakta identitet kan man förstås inte veta något om, men i varje fall på sikt inringas ungefär när och ungefär var han bör ha levt.

För egen del så tillhör jag haplogrupp I1 (eller I-M253 enligt nya klassificeringssystemet), som är den haplogrupp som har störst genetisk koncentration i området runt Skandinavien. Samma haplogrupp har alltså också alla manliga släktingar på det raka fädernet, dvs min pappa, min farfar och hans bröder och deras söner osv. Man tror idag att den här haplogruppen uppstod för runt 4000 år sedan i Danmark och norra Tyskland, och spred sig sedan vidare till Sverige när den jordbrukande befolkningen tog sig allt längre norrut. I1 spreds sedan med vikingarna till de brittiska öarna, där den också är ganska vanlig.

Så här uppskattar man att haplogruppen I1 har migrerat från ursprunget i Afrika:



Jag har även gjort testet BigY hos FamilyTreeDNA. Detta test analyserar Y-kromosomen med den allra senaste tekniken och är ett mycket omfattande test. Mer än 10 miljoner positioner på Y-kromosomen analyseras. Resultatet är att du dels får veta exakt på vilken av de kända kvistarna av YDNA-släktträdet du befinner dig och dels hittar testet helt nya, tidigare okända mutationer, vilka leder till att nya kvistar på YDNA-trädet kan identifieras. Det tål att upprepas att man inom släktforskningen använder sig av andra delar av DNA-strängen än vid undersökningar om anlag för sjukdomar. Sånt är jag inte intresserad av.

Jag har hos BigY blivit placerad i en grupp som heter I-Y11221. Det beräknas att den bildades för cirka 2800 år sedan. Några närmare matchningar än så finns ännu inte. Övriga medlemmar i den gruppen är tre svenskar (två från Örebro län och en från Västra Götalands län) och en norrman.

Visst har jag en liten gnutta hopp att på den här vägen få reda på min farfars farfars far, som hittills är okänd. Chanserna är nog dock ganska små, men ökar ju fler som testar sig. Chanserna är nog något större att hitta honom genom det autosomala DNA-testet, eftersom en perfekt matchning med Y-DNA ändå kan betyda att det gemensamma släktskapet ligga väldigt många generationer bakåt i tiden. För övrigt hoppas jag att jag inom någon månad eller så kunna redovisa just en funnen okänd (dock inte okänd för mig) släkting på just det här sättet. Mer om det senare.

Källor:

www.familytreedna.com
Eupedia.com
Gröna stubben - http://gronastubben.se/wordpress/
Mats Carlin 2014-2015

Lästips:
Karin Bojs: Min europeiska familj: de senaste 54 000 åren

måndag 1 februari 2016

Blodigt självmord i Börje

Vi fortsätter på temat rusthållare i Börje, men hamnar den här gången i en blodig upplösning.
Jag berättade tidigare
här om grenen av släkten som bodde i Börje socken. Rusthållaren Olof Olsson i Altuna i Börje och hans hustru Kajsa Persdotter fick två barn, den ena är min mormors morfars farfars mor Kajsa Olsdotter född 1778, och den andra är hennes syster Maja född 1782.

Maja Olsdotter gifter sig med Per Persson från Jumkil, och denne flyttar till Altuna och Majas familj för att ta över rusthållet när svärfadern Olof börjar bli gammal.
Per och Maja får tre barn: Per, Jan Olof och Maja Stina. Lillasyster Maja Stina gifter sig med bonden och änklingen Olof Larsson i Bälinge. De får två gemensamma barn.
Mellanbrodern Jan Olof kom att studera till präst i Uppsala, tar sig efternamnet Lundholm och verkade senare som vice pastor i Biskopskulla från 1746 fram till sin död.

Vi flyttar fram till 1852. Storebrodern i familjen, Per Persson den yngre, har tagit över rusthållet i Altuna, modern Maja har avlidit nio år tidigare medan fadern Per Persson bor kvar på gården.
I början av året kommer olyckorna slag i slag. Den 15 januari dör Jan Olof Lundholm, vice pastorn i Biksopskulla, i lunginflammation 40 år gammal. Hans kropp förs till hemsocknen Börje för att begravas där, och gravöl hålls hemma på gården i Altuna. Systern Maja Stina kommer förstås också dit med sin make.

Något måste ha gått snett mellan de kvarvarande syskonen, för söndagen den 1 februari inträffar en tragisk händelse. Efter middagen upptäcker pigan Greta Ersdotter att Per Persson låst in sig i kammaren på andra sidan av förstugan och tagit ur nyckeln. Hon anar oråd och öppnar dörren med köksnyckeln och hittar då Per liggandes i sin säng med en blodig rakkniv bredvid sig. Han har skurit sig djupt i halsen och blöder ymnigt. Pigans förskräckta skrik skär genom gården och flera skyndar till. Drängen Jan Olof Andersson är en av de första och han försöker desperat att både rycka upp Per ur sängen och förbinda hans sår, men Per Perssons liv går inte att rädda.

Att vi vet så pass mycket detaljer om hur det gick till i Altuna den ödesmättade söndagen för idag exakt 164 år sedan beror på att det föll på häradsrätten att ta det viktiga beslutet hur en självmördare skulle begravas. I protokollet finns detaljerade beskrivningar dels från den provinsialläkare som utförde obduktionen, och även från vittnen till händelsen samt anhöriga. Det framkommer i förhören med anställda vid gården och släktingar att Per Persson hade varit ovanligt grubblande den sista tiden, samt att han klagat något över att hans släktingar varit tvära mot honom. Det antyds också att det fanns meningsskiljaktigheter i penningaffärer, förmodligen till följd av brodern Jan Olofs bortgång.

Försök till avskrift av ett par delar av Ulleråkers häradsrätts protokoll den 8 mars 1852:

”Då upplyst är, att Bonden Per Persson i Altuna, hvilken den 1 sistlidne Februari ljutit döden genom sårskada i halsen, hvarvid ej allena båda struparna utan äfven 2 andra för lifvets
bibehållande vigtiga blodkärl å vänstra sidan av halsen blifvit afskurna sjelf tillfogat sig denna skada genom skärning med en rakknif.”

Efter övervägande af hvad sålunda förekommit aflades följande
Beslut
[...] denna åtgärd när Per Persson under en längre tid för flera personer af sin omgifning ofta beklagat sig öfver att han släktingar skulle varit svåra mot honom, måste antagas hafva skett under en genom detta missnöje med sina släktingar hos honom uppkommen sinnesoro, pröfvar Häradsrätten, med stöd af sista momentet uti 1 Par 13 Cap R.B. skäligt förordna det skall Per Perssons döda kropp i stillhet begrafvas.”

Det var alltså häradsrätterna som skulle fälla en slutgiltig dom om självmördares begravning. Domen kunde utfalla på fem sätt: kristlig begravning, begravning i stillhet, d.v.s. utan kyrkliga ceremonier avsides på kyrkogården, begravning av bödeln i skogen eller på galgbacken samt bränning på bål. Vid begravning utom kyrkogård nedgrävdes liket antingen i skogen eller, vilket innebar en markering från domstolens sida, på galgbacken.
I det här specifika fallet blev alltså beslutet att Per fick begravas på kyrkogården eftersom det fanns vissa förmildrande omstänigheter, dock i stillhet.

Källor:
Ulleråkers häradsrätt den 8 mars 1852 § 38
Kyrbköcker i Börje och Biskopskulla


B Odén, B Persson och Y M Werner, Den frivilliga döden. Samhällets hantering av självmord i historiskt perspektiv. Stockholm 1998.

Del av häradsrättens protokoll